Utan dig

Febern kommer igen. Jag sitter på knä i duschen. Som om jag bad. Lutad framåt. Jag plockar ner gummiankan, båten och sköldpaddan. Leksakerna här i huset som du lånade när du var här med mig. Som du insisterade på att lägga i badkaret när jag skulle duscha. Jag ska hjälpa dig mamma.  För att du ska vara närmare mig ligger dom nu där framför mig. Idag i stan såg jag barn stora som du. En tonårstjej på spårvagnen med exakt samma hårfärg. Överallt spår av dig. Jag har åkt iväg. Långt bort. Länge. Jag törs inte ens tänka på hur länge. Du har varit arg på mig hemma. Dragit mig i håret. Slagit på mig. Till synes utan anledning. Men jag vet att du är arg på mig. Arg för att det inte är som vanligt och för att du inte fått följa med. Sista morgonen lämnar jag på förskolan. Du säger ingenting på vägen dit. Inte ett ord. Du säger ingenting när jag säger hej då. Inte ett ord. Du är någonstans där inne under mössan och jackan. I tomheten. Jag har inga svar. Annat än att mamma ska till doktorn. Och att du ska stanna med pappa.

Jag är så svag i benen nu att promenaden till bussen är en golgata. Jag sitter på alla bänkar och staket som finns. Om du varit här hade jag inte kunnat ta en promenad med dig. Inte kunnat putta din vagn. Din starka mamma är borta. Hemma hade jag så ont så ont att hela kroppen knöt sig. Hos reikin släppte allt en stund. Jag ville banka på min smärta med en knölpåk och vråla ut min ilska. Han sa åt mig att hålla om den som när man håller om ett barn. Smärtan är i mig. Är jag. Jag kan inte slå på mig själv. Efteråt är kroppen mjuk och varm. Den är min igen. Jag har hittat den igen. Jag gråter och gråter. Han går ut ur rummet och lämnar mig i fred.  Jag tänker på platsen jag hamnade på under behandlingen. Stranden  i Monaco där jag var med pappa. Eftermiddagssol. Någon sorts fix idé om att kunna säga att jag badat i Monaco också. Trots att det är besvärligt att komma ned till stranden. Och trots att det inte finns någonstans att byta om utan att italienska espandrillosnubbar glor. Det kommer att bli fullt av sand i alla kläder. Och det finns ingenstans att duscha efteråt. Och vi ska på fotboll och sedan sitta i bilen tillbaka många mil. Men jag envisas. Jag ska ner i vattnet. Reikin säger att ibland måste saker bli värre för att bli bättre. Man måste gå igenom något svårt för att kunna läka. Han tvingar mig att vara i det onda. Sedan släpper det. Knölande med skor och strumpor och vassa klippor och fimpar och gud vet vem som stirrar på min rumpa. Men vattnet är turkost och svalt. Och jag har badat i Monaco.

6 reaktion på “Utan dig

  1. Den morgonen när din mamma lämnat dig i gröna huset hämtade jag dig på eftemiddagen. Det ha rjag aldrig gjort själv förr. Du tittade undrande och lite blygt på migg. Undradee nog vart din bästis va. Sedan visade du migg dina pippi strumpor du hade på digg. Vi gick och du pratade och skrattade. Nu skulle vi hämta bästisen. När jag frågade om din mamma hann och lämna dig innan hon åkte till landet där borta tittade du på mig och sa bestämt: mamma är hos doktorn. Sen när vi kom hem berättade du att västen du hade på dig har mormor stickst till mamma. Du vet så mycket. Du är så klok rolig envis och bestämd. Precis som din mor. <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>