Tivoli

Vi går på tivoli för att fördriva tiden och göra något annat än bara vänta på behandlingar och må halvkasst. Karusellerna är rostiga, slamriga eller stängda. Musiken från spöktåget överröstar radiobilarna. Ace of Bace och Jean Paul. Det är lerigt och kallt och känns nästan kusligt ibland. Vi åker ett läskigt tåg med dammiga dockor i glasmontrar. På slutet finns en samling änglar som snurrar. Det är så fult och motbjudande att jag förvånas över att det ens finns. Jag tänker att jag hoppas att inget är så gräsligt i den riktiga himlen. Tomtarna har tappat mössorna. En bit av en elkontakt ligger lös på Snövits fot. Vi går in i Hans och Gretas pepparkakshus för att äta något. Servitrisen och kökspersonalen röker oavbrutet. Det är flottigt. Du äter en pannkaka med någon sorts vispad ost och choklad. Jag äter något annat med ost och längtar efter en kaffe men vågar inte dricka något. Mina vita blodkroppar darrar.

En bit längre bort finns det äntligen en karusell med hästar. Du betalar själv med dina pengar från en liten tygpåse. Ger det till den spattiga mannen som driver karusellen och radiobilarna. Han har ingen jacka. Han har ticks. Han har abstinensbesvär och är illande röd i ögon och näsa. Det är antitesen till karusellen vid Eiffeltornet. Vackert sirligt i guld med hästar i trä. Speglar och franska chansons som virvlar i vinden. Som på film. Här är verkligheten. Här är en slamrande sak i metall till tonerna av Paula Abdul. Du frågar vad remmarna heter som du håller i på hästen. Tömmar säger jag. Du frågar igen. Tömmar. Som man kan styra hästen med. Jag kan ingenting om hästar men jag är allvetande för dig ännu. Alltid ett äpple i fickan, ett svar på frågan och en förklaring till hur det fungerar. Mera Jean Paul och Bananarama. Du dansar med båda händerna i luften och jag gör likadant. Jag som trodde att jag skulle få bli en sån där tonårsmorsa som du skämdes lite för. Som dansade på gatan och lallade. Men ååååhhh mamma! Sluta! Vad piiiiiinsamt! Nu dansar vi i takt och har roligast av alla. Du kommer aldrig hinna tycka att jag är fånig.

Vi åker in i ett isberg. När vi kommer ut frågar pappa hur det var. Jag har svårt att hitta ord. Du har nog varit livrädd mest hela vägen. Och i ärlighetens namn har jag inte varit oberörd. Jag gjorde mig stor. La armarna omkring dig och sa oj och titta och hej och hå! Så glatt så att inget farligt skulle kännas. Men mellan gigantiska isbjörnar som morrade på tyska, vargar som gökade och en självlysande krabba som tappat flera ben hade jag svårt att känna tillförlit när vagnen snurrade och riste i neonmålade tunnlar och stinkande låtsasrök.

Hemma igen får jag feber. Du läser saga för mig. Det börjar med att vi åker flygplan och träffar Stefanie och sen åker vi på semester och mamma går till doktorn. Sedan åker Stefanie hem till Jesper och Sebastian och vi åker visst skidor. Vi leker leken när du bäddar ner mig och jag ska sova. Du täcker mig med virkade grytlappar formade som blommor och säger att jag inte ska gråta när du stänger dörren för du kommer snart tillbaka. Jag somnar på riktigt. Sedan gör vi popcorn.

När du ska sova ligger vi tillsammans i din säng. Jag andas in luften du andas ut. Ditt ansikte så mjukt nära mitt. Dina ögon som tittar på mina slutna ögonlock. Om jag bara låg kvar såhär utan att röra mig, inte skulle väl något farligt kunna hända då? Inte skulle jag väl snart dö då? Inte skulle väl tumörer och smärta kunna ta över? Om jag bara andas såhär. Försiktigt. För alltid.

8 reaktion på “Tivoli

  1. Tänker på dig och hoppas att allt går så bra som det bara kan gå. Var en gång med min son när han var liten på ett liknade ”Tivolit som gud glömde”. När vi kom hem dikterade han en lapp som han anförtrodde åt sin mormor och morfar: ”Om jag någonsin får för mig att åka allt som jag gjorde igen, så hindra mig då!” Men dansen ni hade lät inte så dum!

  2. Så skönt att få kokonga sig en stund, så nära så nära din lilla docka. Stänga ute allt det andra, blunda för det oundvikliga (?) och bara njuta av närheten från henne…

  3. Fina du!! Du skriver så FANTASTISKT bra. Formulerar dig så träffande, så inlevelsefullt, så exakt. Och dina iakktagelser går rakt in i hjärtat på mig. Önskar att det var en roman jag läste. Inte ett en dagbok från verkliga livet. Men det är det ju och den drabbar en ända in i benmärgen – på alla sätt. Du har verkligen talets/skrivandets gåva. Önskar så att ett mirakel sker och att Snorpan och din familj får ha dig kvar länge än. Styrkekramar från Jessica

  4. Ååh – bäst av allt oavsett var man befinner sig – är att vara med sitt barn – uppleva och vara nära – precis som du med Snorpan! Få njuta av deras upptåg, njuta av deras små armar runt sin hals och fina omtanke – och sen hoppas jag att cellerna i kroppen krigar järnet och att de goda vinner över de onda så att ni får massor och massor av tid framöver – så jag håller tummarna!!! Fortsätt kämpa så storstilat som du gör – imponerade! Din mamma, Snorpan, den bästa! Kram!

  5. Tänk så upphöjt allt blir när tiden inte finns, när den är utmätt utan att ha talat om hur länge. Vackra du, du besitter så mycket mammaklokskap. Din kärlek till Snorpan, mannen och livet. Det är inte rättvist, faan!

    Stora kramar till dig
    L

    ps. har du läst om GC-maf?

  6. Tänker på dig ofta och tycker livet är så orättvist. Mammor ska inte dö ifrån sina små barn! Är själv mamma till två små och jag tycker du är en fantastisk mamma och förebild till Snorpan. Du formar henne massor och det bär hon med sig för resten av sitt liv. Du vet väl att det viktigaste året i en människas liv är det första, och då var du där med Snorpan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>