Att grina för en muffin

Jag har börjat se på tv igen. Om man tror att man ska dö snart vill man inte ödsla tid på sådant. Då verkar allt som sänds meningslöst. Nu tror jag att jag kan lära mig saker, skratta eller bara slappna av genom att glo på tv. Igår såg jag ett program om folk som ville bli Sveriges mästerkock. Efter en stund fick jag se en tjej som grät för att hennes muffin blev misslyckad. När Per Morberg skar den itu rann det ut en geggig kräm. Det var lite som om att den aldrig varit i ugnen. Hon trodde sig ha glömt bakpulvret. Alltså..då blir den ju bara liten platt och oerhört kompakt. Jag gissar att hon missat mjölet. Eller läst fel i receptet på kvantiteten mjöl. I alla fall. Hon grät hjärtskärande. Och ett stort bubblande skratt bara sköljde över mig. Människan gråter i tv över en muffin!! Skam och vanära i en livstid. Men sen slog det mig att hon måste vara en oerhört lycklig människa. Nästan inga motgångar eller problem om en muffin kan få sådana oerhörda orimliga proportioner. Gud så skönt! Vad skulle jag inte ge för att få böla över en muffin som är uppäten imorgon eller slängd i soporna och glömd redan ikväll. Problemet är väl bara att så lyckliga människor inte alltid vet hur lyckliga de är.

Många människor – förvånansvärt många – säger åt mig att jag ska vara tacksam och känna mig glad och stärkt över att ha kommit ur en sådan sak som cancer. För nu kan jag uppskatta livet på ett nytt sätt! (läses med glättig röst) Ja, för det första är jag ju inte frisk, och för det andra så visste jag precis hur bra jag hade det innan. Nästan varje kväll satt jag med dig Snorpan i min famn och tänkte att det var för bra för att vara sant. Att ha hittat din underbara pappa igen, att ha fått dig, att ha ett jobb som är så roligt att jag hade gått dit utan att få lön, att inte behöva undra om jag borde göra något annat – att veta att detta var mitt liv och att jag inte skulle vilja byta bort något av det. Som om det just startat på nytt!

En lång väg tillbaka till denna syn på livet har jag nu såhär 200 taxiresor senare. Gnuggar rutorna i den immiga taxin och försöker se och minnas hur livet var innan cancern. Hur gör dom där ute? Försöker glömma allt det svarta, trasiga i mig så att det inte tar överhanden. Allt som är dött i mig. Allt som strålats sönder. Du får inga syskon Snorpan. Jag vill tillbaka tillbaka tillbaka. Den nya synen på livet suger röv för att uttrycka det milt. Jag vill också böla över muffins. Men igår fick jag i alla fall skratta så tårarna rann åt en. Tack ”mästerkocken”.

2 reaktion på “Att grina för en muffin

  1. Jag vill också gråta över misslyckad muffin. Inte ha ångest över hur behandlingen med strålning och cytostatika kommer att gå, eller om jag kommer uppleva min 2 årings framtid. Underbart bra skrivet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>