Jul

Den förra julen blev visst inte min sista. Eller så blev den det. Dagarna är oändligt långa och jag ofattbart svag. Det är evigheter kvar och jag orkar knappt hänga några kulor i granen utan att ramla. Din förskolekompis bjuder familjen på Nötnäpparen på Operan. Vi får en egen loge dit vi slussas via hissar och det finns plats för rulator eller permobil. Och dig och mormor. När vi kommer dit in i den varma, träiga och dammiga luften lättar jag flera kilo. Jag blir mitt friska jag. Hon som tycker att balett är en lämplig aktivitet för en 3-åring halv sju en lördagkväll. Som hoppas att du ska vilja sträcka dina armar lika högt och vackert. Att du ska få känna klonket i de nästan nya tåskorna när de nuddar parketten och publiken nyfiket kikar fram kring granen. Lukten av de lite otvättade scenkläderna. Jag tänker på inget annat. Har ont ingenstans förutom i en svag längtande tarm om något som aldrig blev av. Du klänger fram och tillbaka i mitt knä. Det kommer in guldiga fladdermöss och några är riktigt läskiga. Dammråttor! Ropar du. Åh bor det prinsessor här frågade du redan i foajén. En hel skock trippar in på scenen i klänningar och fina dansskor. Du slår händerna för ögonen när råttorna kommer tillbaka. Vänder dig mot mig och borrar in huvudet i min hals. Dom är lite läskiga men det är roligt, säger du. Kikar vidare. Och i nästa scen har dom fått röda sidenkoppel och skor och håller sig lugna. Pepparkaksgumma och gubbe som dansar. En påse godis till dig. Välling. Du är uppslukad. Jag är din vanliga mamma. En liten stund igen. Och jag håller i den stunden så försiktigt att jag knappt törs andas. Sparar luften. Kryper ihop i stolen. Önskar dig fler sådana ögonblick. Kanske däruppe från scenen. Kanske där nere från publiken med stjärnöga vänner. När jag var liten sydde mormor ett brunt sammetsband på en kudde vi hade i bilen. Den blev som en väska att sitta på under föreställningar. Idag har dom speciella barnstolar och kuddar man kan låna. Önskar så att jag fått följa med dig när du blivit stor. Men känn försiktigt i nacken hur jag varsamt blåser på några lösryckta hår. Det kan vara lite drag från scenen. Men det kan vara jag!