Ambulans

Det rycker till i mitt ögonlock. Min röst blir till ett pip. Mitt huvud dras bakåt och jag skakar. Väntar på att det ska bli okontrollerbart. Att jag ska få svimma av. Ambulanspersonalen kör mig till fel sjukhus trots protester från mamma och pappa, din pappa och ASIH. På sös förklarar läkaren att ambulanspersonalen kör vart dom vill. Vi sitter många timmar bland knarkare, damer med en spik i foten och influensan. Ingen kan köra upp sängen på avdelningen. Det behövs särskild kompetens. Mina föräldrar erbjuder sig att öppna den trånga sektorn. Väntetiden på sängputtning har varat två timmar. Hur många minuter av verkligt liv har jag kvar? Tumörerna i hjärnan har börjat växa. Tick tack.

Efter några dagar kommer jag hem. Vi sitter hos bästisen och hennes mamma. Ni leker packa väska och gå på utflykt. Vi dricker kaffe. Ingen frågar hur jag mår. Men om jag ville kunde jag prata om det hela dagen. Men jag vill inte säga ett ord. Jag vill prata julpyssel och pepparkaksbak. Jag har inga bördor att lätta. Jag förstår vad som händer. Jag vill bara att det tar så liten plats som möjligt. Det här döendet. ASIH kommer till bästisen. Bästisens mamma bara är med mig. Samtidigt. Pratar om klappköp. Livet. Inte döden.