Det mjuka runt omkring mig

Samtidigt som kroppen hårdnar. För tumörer är hårda min älskling. Hårda som tunga stenar. Samtidigt virar människor värme runt mig. Varje dag spinger eller simmar Francoise åt mig. I havet. Bilder skickas med över morgonens stillhet, trädens kärleksliv och människans försumlighet. Nästan varje dag skickar hon sin franska poesi som en forsande vårflod över mig. Hon river också av framsidan av min senaste bok med mitt namn tydligt tryckt, pular hastigt in det i nästan vuxna sonens resväska. Jag ska till New York! På andra sidan i ett annat varmare och turkost hav ligger en ö där en man jag aldrig träffat springer 93km för min skull. Dagen innan undrade han varför han höll på med dessa ultralopp, var meningen bara att få ont i kroppen, träningsvärk, något att skryta om? Så fick han höra om mig och hittade sitt svar. För mig, för oss och för hoppet. Det städas hemma hos oss. Det hjälps till att hämta på förskolan. Det gås på rytmik. Du vet vem och vad. Jag får underbara brev, sms och mail. Det plingar hårt och knackas argt på ytterdörren. Jag skyndar dit. Snorpans mamma? Ja det är jag. För vår brevbärare vet att någon nästan alltid är hemma och att någon i familjen inte mår så bra. Kuvertet gick inte in i dörren men jag tyckte det var onödigt att låta er hämta ut det när jag kunde ta med det. Säger han. Jag tackar. Öppnar undrande. Det väller ut Marsipanpotatisar från Tyskland. Har du glömt bort hur dom smakar Snorpan? Kanske blev der knappt några kvar till dig när pappa åt en hel påse? Kanske lät vi dig aldrig smaka tillräckligt många i vår strikta godispolicy? Fråga pappa hur man kan få tag på dom, jag tror han vet vilka Tyska stjärnor med stora hjärtan och kloka sinnen som brukade leverera. Snorpans resa blir allt längre. Delvis för att okända människor runt om tänker på oss. Delvis för att dom som är nära kommer ännu närmare. Delvis för att andra tyska hjärtan tänker på mig. Fastän något av dom gjort sig illa på mig. Det är stort och större än att en match slutar 4-4. Min reiki som ger min kropp vila och omtanke, nära och långt bortifrån. I den kyliga höstluften där jag och bästisens mamma bestämt oss för att ni fått tillräckligt med frisk luft och fryser så vi hoppar i parken ser du någon från Cirkeln, din grupp på förskolan. Vi vinkar på håll mellan dom gula löven och sanden yr när du och bästisen ömsom bråkar ömsom bakar kakor och kör bil. Vi närmar oss min permobil och förskolekompisens mamma kommer fram, kör ner handen i fickan och säger till dig att hon har en present till din mamma. I min hand lägger hon en liten figur. Jag vet direkt vad det är. Jag har läst om den här. För jag läser allt ni skriver, ibland många gånger. Det är en liten björn. Jag visste inte att den fanns så nära. I datorn blinkar en ny bild fram. En ung man jag aldrig träffat håller upp mitt bokomslag framför nattens skyskrapor på Fifth avenue. Jag ser hans fingrar som greppar om det som är jag där borta. Jag gråter så tårarna sprutar. För allt ni gör, säger, sänder och skänker.