Kämpa

Jag vaknar någon timme innan du kommer att försiktigt ropa mamma inifrån ditt rum. Går ut i badrummet. Kissar. Reser mig stödd på handfatet och sköljer mina händer. Tar kallt vatten på fingertopparna och stryker under mina ögon. För att torka bort grus, tårar och klet. Tittar upp och ser en figur i spegeln. Någon jag aldrig sett förut. Hennes hår är kort och ljust och står åt alla håll. Lite som Totiki eller Tofslan eller Vifslan eller någon annan muminfigur. Inga ögonbryn och inga ögonfransar. Hon har ett linne i blått och gult, nästan landslagsmässigt. På halsen två rödblå märken och ett antal stygn. Ett blåmärke från axeln ner till armbågen. Hon liknar plötsligt någon boxar-Åsa som velat slåss för sin sport. Eller hette hon något annat? Figuren hostar och spottar lite blod i handfatet. Jag har ingen aning om vem hon är Snorpan men hon verkar redo att börja slåss. Ta vid där jag slutat. För min kamp att få vara jag. Att få jobba. Att få hämta på förskolan, laga mat och älska som förut. Den verkar jag ha förlorat. Men hon verkar redo att slåss med allt hon har för att låta mig berätta lite mer för dig. Och för att jag ska få läsa några fler böcker, segla och fiska krabbor i sittsäcken med dig och få snusa i ditt hår och låtsas äta dina tår ett par gånger till. Några stilla saker till. Hon ser lite läskig ut Snorpan men var inte rädd för henne, hon är på vår sida.