Det mjuka runt omkring mig

Samtidigt som kroppen hårdnar. För tumörer är hårda min älskling. Hårda som tunga stenar. Samtidigt virar människor värme runt mig. Varje dag spinger eller simmar Francoise åt mig. I havet. Bilder skickas med över morgonens stillhet, trädens kärleksliv och människans försumlighet. Nästan varje dag skickar hon sin franska poesi som en forsande vårflod över mig. Hon river också av framsidan av min senaste bok med mitt namn tydligt tryckt, pular hastigt in det i nästan vuxna sonens resväska. Jag ska till New York! På andra sidan i ett annat varmare och turkost hav ligger en ö där en man jag aldrig träffat springer 93km för min skull. Dagen innan undrade han varför han höll på med dessa ultralopp, var meningen bara att få ont i kroppen, träningsvärk, något att skryta om? Så fick han höra om mig och hittade sitt svar. För mig, för oss och för hoppet. Det städas hemma hos oss. Det hjälps till att hämta på förskolan. Det gås på rytmik. Du vet vem och vad. Jag får underbara brev, sms och mail. Det plingar hårt och knackas argt på ytterdörren. Jag skyndar dit. Snorpans mamma? Ja det är jag. För vår brevbärare vet att någon nästan alltid är hemma och att någon i familjen inte mår så bra. Kuvertet gick inte in i dörren men jag tyckte det var onödigt att låta er hämta ut det när jag kunde ta med det. Säger han. Jag tackar. Öppnar undrande. Det väller ut Marsipanpotatisar från Tyskland. Har du glömt bort hur dom smakar Snorpan? Kanske blev der knappt några kvar till dig när pappa åt en hel påse? Kanske lät vi dig aldrig smaka tillräckligt många i vår strikta godispolicy? Fråga pappa hur man kan få tag på dom, jag tror han vet vilka Tyska stjärnor med stora hjärtan och kloka sinnen som brukade leverera. Snorpans resa blir allt längre. Delvis för att okända människor runt om tänker på oss. Delvis för att dom som är nära kommer ännu närmare. Delvis för att andra tyska hjärtan tänker på mig. Fastän något av dom gjort sig illa på mig. Det är stort och större än att en match slutar 4-4. Min reiki som ger min kropp vila och omtanke, nära och långt bortifrån. I den kyliga höstluften där jag och bästisens mamma bestämt oss för att ni fått tillräckligt med frisk luft och fryser så vi hoppar i parken ser du någon från Cirkeln, din grupp på förskolan. Vi vinkar på håll mellan dom gula löven och sanden yr när du och bästisen ömsom bråkar ömsom bakar kakor och kör bil. Vi närmar oss min permobil och förskolekompisens mamma kommer fram, kör ner handen i fickan och säger till dig att hon har en present till din mamma. I min hand lägger hon en liten figur. Jag vet direkt vad det är. Jag har läst om den här. För jag läser allt ni skriver, ibland många gånger. Det är en liten björn. Jag visste inte att den fanns så nära. I datorn blinkar en ny bild fram. En ung man jag aldrig träffat håller upp mitt bokomslag framför nattens skyskrapor på Fifth avenue. Jag ser hans fingrar som greppar om det som är jag där borta. Jag gråter så tårarna sprutar. För allt ni gör, säger, sänder och skänker.

Tomatsås

Jag har tänkt på det förut. Att du redan kan en massa saker som jag inte hade en susning om när jag var tre år. Två språk är så stort att jag lägger det åt sidan direkt. Men du knäcker obehindrat ett ägg utsan att en enda skalbit hamnar i bunken, du kan utan problem nämna alla ingredienserna för att göra pajdeg och du vet precis hur man kör en permobil. Det sista hade jag gärna velat att du sluppit lära dig, men vem vet när den kunskapen kan bli nödvändig. Så igår när Frida åt mat med oss och hon sa att såsen var god och vi började prata om den underbara lilaflammiga vitlöken från pappas jobb, eller från monsieur Sabatier från Provence från början, sådär som man pratar på vuxenvis. Ja då avbryter du plötsligt för att säga att man tar ut vitlöken innan man äter såsen. För det vet du. Jag blev stum. Men kanske är detta saker du kommer att glömma när jag inte finns kvar och du och jag inte längre lagar mat ihop? I så fall. Nyckeln till den tomatsås du gillar mest är denna:

Låt lökhalvor och vitlökslyftor värmas hela redan i olivoljan. Det sista man gör innan servering är sedan att plocka bort dessa. Tips från den italienska ådran i din familj.

Använd en rejäl klick smör.

Tillsätt en nypa kanel. De flesta tillsätter någon tesked socker men en nypa kanel is the shit.

Fler recept finns i receptboken med plastpärmar som jag gjort. Om du inte redan hittat den.

Åsa Sandell

Boxnings-åsa finns på riktigt. Precis som Mumindalens karaktärer. Men ändå inte. Googla Åsa Sandell boxning sök på bilder. Hon är inte jag. Hon är en del av figuren i spegeln som tror sig kunna slå lika hårt. Eller så är det jag. Eller någon jag önskade att jag vore.

Kämpa

Jag vaknar någon timme innan du kommer att försiktigt ropa mamma inifrån ditt rum. Går ut i badrummet. Kissar. Reser mig stödd på handfatet och sköljer mina händer. Tar kallt vatten på fingertopparna och stryker under mina ögon. För att torka bort grus, tårar och klet. Tittar upp och ser en figur i spegeln. Någon jag aldrig sett förut. Hennes hår är kort och ljust och står åt alla håll. Lite som Totiki eller Tofslan eller Vifslan eller någon annan muminfigur. Inga ögonbryn och inga ögonfransar. Hon har ett linne i blått och gult, nästan landslagsmässigt. På halsen två rödblå märken och ett antal stygn. Ett blåmärke från axeln ner till armbågen. Hon liknar plötsligt någon boxar-Åsa som velat slåss för sin sport. Eller hette hon något annat? Figuren hostar och spottar lite blod i handfatet. Jag har ingen aning om vem hon är Snorpan men hon verkar redo att börja slåss. Ta vid där jag slutat. För min kamp att få vara jag. Att få jobba. Att få hämta på förskolan, laga mat och älska som förut. Den verkar jag ha förlorat. Men hon verkar redo att slåss med allt hon har för att låta mig berätta lite mer för dig. Och för att jag ska få läsa några fler böcker, segla och fiska krabbor i sittsäcken med dig och få snusa i ditt hår och låtsas äta dina tår ett par gånger till. Några stilla saker till. Hon ser lite läskig ut Snorpan men var inte rädd för henne, hon är på vår sida.

The time has come

Jag har en dålig kväll. Pappa får åka hem tidigare från jobbet. Jag är slut. Halvsover i din säng. Ni äter middag och jag kryper in i vårt sovrum. Ryggen vikt som en märla. Sover en stund. Cellgifterna rusar runt i kroppen. Kortisonet bränner i kinderna. Sätter mig under duschen igen för att slippa känna min kropp en stund. När jag kommer ut har du gått och lagt dig. Pappa säger att du ropat på mig för att säga godnatt. Jag går in i ditt rum. Rätar upp mig så mycket jag kan. Känner hur hela kroppen krymper ihop när jag ser att du redan somnat.

Ditt huvud vilande på sängkanten vänt mot dörren. Jag kryper nära. Stryker dig över håret och ger dig en stor och en liten puss på örat som jag brukar. Du vaknar inte. Jag klappar dig på kinden igen för att du ska känna mig. Det är första gången någonsin vi inte sagt godnatt. Det kommer bli många fler. Alldeles för snart. Jag är där nu.