Ode to din förskola

När du skulle börja förskolan tänkte jag att det mest var för min och pappas skull. För att vi skulle kunna jobba och bli lite mer oss själva igen och inte bara dina föräldrar dygnet runt. Jag trodde inte du skulle lära dig en massa, trivas och utvecklas på helt nya sätt. Vi gick på informationsmöten och föräldraträffar med förskolans ledning. Ett bygge av ett hus som aldrig blev klart. Vi ställde frågor om helt fel saker. Om maten och om miljö och kompostering, gården och utflykter. Vänligt och överseende men med ett inåtvänt smil i mungipan svarade personalen. De fokuserade på relationer mellan barnen och det sociala, svarade de. Att fungera i grupp och utvecklas tillsammans. Redan de första dagarna i inskolningen förstod jag hur fel jag haft. Du tyckte nog att det var ganska läskigt med alla barn och ljud, men spännande. Och det här med att vara med andra. Att lära sig stå på tur och säga stopp när man inte vill. Att fröknarna gav er verktyg att sätta egna gränser. Nej jag vill inte ha dig så nära, upp med en hand och stopp. Säg inte så, stopp. Att inte göra den som utsätts för en knuff eller ovänligt ord eller retats till ett offer som måste springa till fröken för att få slut på det, utan istället erbjuda ett sätt att själv markera. Fastän ni var så himla små. Inte ens två år ju. Och sen kom det där med ett aktivt förlåt. Att göra förlåt och inte bara säga ett ord som en papegoja. Jag var sjukt imponerad. Ni lärde er så mycket och även om du liksom pappa och jag tycker att folk i grupp är rätt läskigt blev du dels lite modigare, dels bra på att säga att nej jag är blyg jag vill inte om det blev för mycket. Saker du sedan kunde använda hemma eller på andra platser. Med en klump i halsen ville jag förklara för en av cheferna/ägarna hur bra dom jobbade men hon liksom viftade bort det som självklarheter. Ungefär som ”vad trodde du om förskolan?” vi är inte kvar på 70-talet för då kan jag säga dig att vi verkligen inte visste vad vi höll på med. Nu vet vi mycket mer om barn. Hur dom lär sig. Att dom gör olika. Att vissa prover direkt och att andra väntar och tittar först. Hur man skapar självkänsla och hur man inte bara ska gnälla på den som gör fel utan också ge handlingsvägar för den som utsätts. Jag tänkte att jag var lite fånig som blev så imponerad av det som nu verkade vara självklarheter. Men förskolevärlden har ju inte varit min värld. Lite skrämmande att som överutbildad medelklassunge som undervisar i genusproblematik på internationella mastersutbildningar på universitetet lämna över dig till tjejer som just gått ut barn och fritidsprogrammet på gymnasiet och tror att alla flickor gillar rosa och att det är medfött. Om man hård-drar det hela i alla riktningar. Men tv-dokumentärerna om förvirrad och okunnig förskole- och skolpersonal översvämmade ju tillvaron då. Eller så var det bara det vi såg för att det var där vi var. Inget av det besannades dock och jag drog en lättnadens suck att dessa tider var förbi.

Tills häromdagen. En vän med ett barn som är bara lite större än du. Som du lekte hos häromdagen. På hens förskola sa ingen ifrån när ett av de andra barnen sa att hen var brun som bajs. Hen kommer från ett land i Afrika och är det enda barnet som inte har hud vit som…ja…vällingspya? Ingen sa ifrån och ingen sa något till hens mamma eller pappa. Under sommaren provade hen hemma. Mamma jag är ful för jag är brun som bajs? När mamman och pappan förstått var det kom ifrån pratade dom med fröknarna. Ja men ni vet barn. Och det är väl inget rasistiskt i det. Fastän hen var den enda som fick ta emot sådana ord. Och vi har sagt åt hen att inte lyssna på det. Sagt åt någon som är fyra år att inte lyssna? Och om man inte lyckas låta bli att lyssna – är det då ens eget fel om man fortfarande blir ledsen när någon säger så? Vad för verktyg är det? Inget prat om att lära sig säga stopp. Att sätta gränser för vad man kan säga till någon. Om man lämnar små barn ensamma i att bestämma vad som är ok och inte. Då får man så småningom Lundsberg.

Och varför har ingen berättat för mamman och pappan vad dom säger till barnet på förskolan? Eller för föräldrarna till barnen som konstant säger de elaka orden? Dina fröknar berättar om du bråkat om en vagn med Sven och blivit puttad och ledsen. För att det påverkat din dag. För att då kan vi prata om det hemma och om vad man kan göra nästa gång. De här fröknarna ville inte ens säga vem som sagt det med hänvisning till tystnadsplikt. Men själva poängen är ju att du och Sven ska träffas imorgon igen och då hitta ett sätt att lösa den där vagnkonflikten igen och nu kan vi ju hjälpa till med det. För att vi vet att det var Sven och vi kan resonera om hur Sven är och hur Sven kände det. Och barnet fött i Afrika som kallas brun som bajs ska möta den som säger så imorgon också. Att dom berättar om fåniga vagnincidenter och ett blåmärke från en stolpe gör att vi känner oss trygga med att om någon sa att du var ful eller fel så skulle det nå oss direkt. På väg till förskolan på morgonen gör jag ett tanke-experiment. För överreagerar inte min vän lite? Dom tänkte nu kanske byta förskola. Jag testar i huvudet. Skulle bajsincidenten kunnat hända här? Jag möter lilla Karolina med svarta flätor och en pappa med asiatiska ögon på vägen in. Funderar på hur Hugos polska mamma eller Fernandas spanska pappa eller för din del din franska dito skulle reagera om ni kom hem och berättade något sådant. Smockorna hängande i luften och adrenalinet sprutande. Nu är det förstås mer blandat här än där de bor, fler är olika på olika sätt. Men ändå. Kan inte för mitt liv se dina fröknar sitta där på ett möte med någon av dessa föräldrar och vifta bort något sådant som att det handlade om kiss- och bajsåldern och att ”vi har bett ert barn att inte lyssna”. Det finns liksom inte. På förskolan där min vän bor fortsatte veckan efter med att barnen sa att hennes barn var smutsigt fastän hen tvättade sig. Ingen sa ifrån. Jag vill springa in och krama alla fröknarna på din förskola och säga att dom är underbara men det är mycket folk på gården och som vanligt känns det här med att jag blir så imponerad så larvigt. Som att det beror på att jag har en massa miffiga föreställningar och fördomar om hur det är och att det aldrig är så. Men det är det tydligen. Men inte där du är just nu. Och det är jag så oändligt tacksam för. Tack fina bästa underbaraste klokaste snällaste och mest begåvade förskolepersonalen. Vi älskar er. Vi vet inte vad vi skulle gjort utan er. Ni är så bra på det ni gör. Det är inte en självklarhet. Bara så ni vet.

Ett sluttande plan

Jag vill att marken ska sluta skaka. Att golvet ska sluta luta och mitt oundvikliga glidande utför ska hejdas. Eller åtminstone sakta in. En motor hackar. Det är is på en vinge. Stenskott på rutan och kylaren ryker under motorhuven. Bindningarna har gått upp och kullagren rasslar fulla med sand. Min kropp går sönder överallt.

Men någonstans ber munkar för mig och den som behöver. Alla dygnets timmar. En kanon. På olika platser simmar, vandrar och andas människor bara för min skull. Vattnet strilar över min rygg där jag halvsover på kaklet i badrummet och munkarna håller mig sällskap. Invirad i fleecefiltar rytmiskt gungande för att blockera smärtan när febern stiger rör sig min kropp på annat håll, tack vare de andra. På något sätt ändrar det min verklighet. Jag är aldrig ensam fastän du och pappa sover. Jag får förundras över människors kärlek och omtanke. Vara med om något vackert mitt under jordbävningen som kommer att ta mitt liv. Något jag inte visste fanns.