Spöken

Vi lagar mat i vårt röda kök. Iförda varsitt förkläde klättrar vi runt på olika stolar. Du för att nå upp och jag för att vila ryggen från smärta. Sedan häller jag riset i riskokaren fastän du står bredvid och säger att du vill. För det är lite för långt från kanten för att du ska nå själv och för att jag inte orkar lyfta dig en gång till idag. Hur gärna jag än vill. Så jag chansade på att du inte skulle se och kanske glömma. Du vrålar. Kastar dig melodramatiskt på golvet och skriker: Du ska åka till himlen utan mig!!!!!!! Utan mig!!!!! Jag stelnar till och det är som om allting tystnar. De fräsande krabbkakorna i stekpannan håller andan, den rullande kryddburken stannar tvärt och jag släpper trägaffeln som inte slamrar när den faller ner i risskålen. Vad sa du älskling? Säger jag och vänder mig ner mot dig. Du är också stilla nu. Du hällde i riset utan mig!!!!! Säger du anklagande och buttert. Ja förlåt. Jag hittar lösningen och tar ner skålen ur riskokaren och du får slänga i smöret och saltet istället när den står på golvet. Men vad sa du egentligen? Var det bara i mitt arma huvud som du pratade om himlen? Eller flög det bara ur dig som den där tanken du går och bär på någonstans därinne utan att kunna greppa? Spöken. Lejon i garderoben.