Mer väntan

Röntgen igen. Vi sitter i väntrummet och dricker. Mugg efter mugg. Av kontrastvätska. Jag läser. De andra pratar. Berättar hiskeliga historier om oupptäckta tumörer som buktade ut. Litervis av vätska. Sjukhusvistelser och sår. Bortopererade organ. Morfinpumpar i ryggen. Men nu sitter dom där. Har gått igenom det hemska och ska röntgas för att se om det gått så bra som man hoppas. Jag är fortsatt tyst. Och fortsatt hel. Inte ett operationsärr. Inte ett sår. För mig är det ännu värre. Man har aldrig ens kunnat operera. Det sneglas åt mitt håll. En historia förväntas. Från hon som är så ung. Men jag har det värst. Jag har heller inget hopp att erbjuda någon annan. Min historia kan inte göra någon glad. Jag är fortsatt tyst. Jag räddas av kändisen. Hon seglar in lite försenad. Utsträckta armar och gestikulerande. Högljutt uttalandes sitt eget namn. Så att ingen kan missa. Jag har läst om henne i Expressen eller någonstans. Jag förstår nu att det är hon själv som ringt för att berätta om sin cancer. En cancer så liten i omfattning i förhållande till vad jag just behövt lyssna på att den framstår som en nysning. Jag håller mina tummar för dem alla. Mina egna röntgensvar tänker jag inte ens fråga om. Det finns inga goda nyheter mer om min kropp.

Väntan

Vi väntar på bästisen. Ett lätt regn droppar på fönsterblecken. Vad är det som låter? Frågar du. Det har inte regnat så mycket i sommar. Ljudet känns nytt. Vi delar en croissant till frukost. Kommer hon snart?

Vi packar en väska också. En vän har bjudit på en helg i ett hus på en ö. Kanske kommer vi iväg. Kanske kan min kropp lugna sig tills dess?

Ringer försäkringsbolaget. Vill jag vänta kvar och besvara en kundundersökning efteråt? Nej verkligen inte. Jag väntar bara på riktigt viktiga saker nuförtiden. På bästisen. På dig. Långa köer får klara sig utan mig. Bättre tider likaså.