En av småkusinerna

…hon postar varje dag vackra bilder från sitt liv. Som jag får dela. Ibland fotar hon Älvsnabben på väg hem i sommarkvällen och jag hoppar till av lycka. Känner nästan den varma vinden i ansikten när man kliver av hemma vid bryggan. Ibland är det en bakfyllepizza, ibland hennes glada ansikte med Sverigeflaggor under fotbolls-EM. Ibland bilder från första egna lägenheten. Bara några kvarter från där jag bodde. Loppisfynd. Hon är ung och snyggast i stan och låter mig uppleva hur det var när allt kändes möjligt. Ett första jobba, en första lägenhet, kompisar, kollegor, tårtor, nya skor, morfar/morbror Pippi, tidiga morgnar och sena kvällar. Minnen som bär mig genom nätterna. Med hennes bilder och ord får jag återuppleva min tid i staden på andra sidan landet. Mina kvällar på Kåren, mina cykelvägar till skolan, mina helger med Pippi och med henne och hennes syskon. Nyss var hon liten i den uppblåsbara gula poolen på tomten och alla kaninerna i lekstugan. Nu är hon vuxen. Ett eget liv. Lycklig. Jag måste erkänna att jag ofta gråter när jag tittar på bilderna. För att allt ser så fint och bra ut. För att hon verkligen förtjänar det. För att utmattande tonår när hormonerna rasar och ingen fattar äntligen är slut. Ingen förstår mer än jag. Hon var en kopia av mig då. Samma ilska och vrål och frustration. Min stackars mamma. Förlåt förlåt. Jag förstår inte hur hon orkade. Det måste varit omänskligt svårt. Jag hoppas att du Snorpan inte bråkar med henne så mycket då. Men måste du så måste du.

Ibland skickar hon min lilla kusin bilder till mig bara. På sina Pippilångstrump-lakan som hon fick av mig när hon var liten. Hon har dom kvar fortfarande! Jag kan känna lukten här långt borta.

Jag är som beroende. Uppdaterar flödet. Jag undrar vad hon gör imorgon? Knarkar hennes lycka. Tack Hisingens hippaste blondin!