Words don’t come easy

Jag tycker om ord Snorpan. Sådana som finns på riktigt. Andas, liljekonvalj, smultron och grandios. Och sådana som du uppfinner. Luggert. Askadaj. Tossi. Govlet. Kly (Ryggen, älskar dig, potatis golvet och kniv). Mest av dina ord gillar jag skump. Det är en lukt. En blandning mellan skunk och skumt? Obehaglig verkar doften vara i alla fall att döma av den min som hör till.

Ett tag var det populärt bland författare att använda så lite ord som möjligt. Att bara kasta in dem utan vidare eftertanke i en rumphuggen mening. Jag läste gräsliga böcker som Lång, fin, blond och Pool. Per Hagman får ursäkta, men 90-talets skrivande var för hans del några av de hårdaste bottennappen. Andra saker var viktigt i det han gjorde. Men språket gjorde mig spyfärdig. Jag blev till slut arg och skrek att det är väl inte så fasligt svårt att skriva om man bara hafsar ner de första tankarna som kommer in i huvudet utan att anstränga sig? Jag övergav den nya litteraturvågen för Lagerlöf, Balzac, Stendahl, Melville och Martinsson. Frossade i svulstiga formuleringar med ändlösa flerstaviga ord och bångstyriga syntaxer på alla språk jag behärskade. Kaskelotter, rymdfärjor och gårdar i norr, hur avlägsna de än var från min tillvaro, sa mig mer om mitt liv än de författare i min närhet och samtid som beskrev min vardag. Det lyste starkt som fullmånen en vinternatt. Den nya litteraturen var ett fjösigt blinkande lysrör i en gympahall. Balzac ägnade flera kapitel åt att beskriva en äng och en väg. Hur de älskande tittade på varandra genom ett hål i muren hos Stendahl fick uppta flera hundra sidor. Det var lysande. Adjektiv och mystiska bortglömda verbformer. Det påverkade mitt eget språk så att jag till och med hasplade ur mig böjningar av verb som bara används i fransk skrift under mitten av 1800-talet och aldrig i tal mitt i en vardaglig konversation om korv. Det fyllde hela mig och svämmade över. Jag försökte skriva likadant och mitt arbete blev lidande. Förvaltningssvenska vill inte veta av meningar med många bisatser och som dessutom är fler än tre rader långa, lät min handledare hälsa. Jag fick skrivkramp. Läste poesi och kom tillbaka. Färre ord eftersom texterna var kortare. Ekelöf och Sonnevi. Jag ville läsa dem som ansträngt sig för att få något sagt på ett vackert och intressant sätt. Man kan tycka vad man vill om Ranelid och Birro. Men orden som flödar. Ilskan, sorgen, glädjen och hoppet uttrycks levande, svävande och omsorgsfullt.

När man har kort tid kvar känns det plötsligt svårt att läsa. Varje bok jag väljer kan bli den sista. Och då måste den vara extra viktig? Eller åtminstone inte banal. Eller i alla fall inte kännas som ett tidsfördriv. Jag vill inte fördriva en sekund. Det har blivit så att jag inte läst alls istället. Men nu har jag tagit steget. Bett svärmor köpa Dany Laferrières roman om jordbävningen, klämt Nina Lekanders bok om sin mamma och sist av alla börjat på Houllebecqs Plattform. Det känns som ett motstånd. Som att jag vågar trotsa slutet lite mer. Och på nätterna behöver jag något att göra.