Fuck you klimatet – och förlåt

Vi blir bjudna av en vän till Gotland och solen skiner över havet och molnen när planet lyfter. Det tar bara en halvtimme tills vi skymtar klipporna och stränderna. Vi flyger och släpper ut en massa koldioxid och gifter. Bara för att roa oss och utan att tänka på konsekvenserna. Som vi människor gjort under en alldeles för lång tid. Jag har alltid varit en sådan som tänkt på miljön. Min forskning har handlat om hur vi skapar hållbar utveckling, om hur politiska beslut ska göras mer demokratiska för att framtida generationer inte ska bli lämnade kvar med en jord som ett sopberg. Men nu skiter jag i det. Utan ånger tackar jag ja till en halvtimmes flygning. Helt i himla onödan. För jag har helt enkelt inte tid. Våra korta helger med hela familjen får inte gå åt till oändligt trista båtfärder eller bilköer. Det brinner i mina knutar. Jag kan inte längre gå ner till sopsorteringen så igår slängde jag en konservburk i vanliga soporna under diskbänken. För jag kan inte ta mig fram på egen hand längre och den lilla kraft jag har får gå till att vara i parken med dig. Jorden kan explodera framöver. Det är min tid med dig jag bryr mig om nu. Fast att säga så är förstås att säga att jag inte bryr mig om hur jorden ser ut för dig om några år bara. Så jag håller skenet uppe. Sorterar i olika påsar. Återvinner ritpapper, bygger hus och tårtor av skokartonger istället för att köpa plastleksaker. Tjatar på andra i din omgivning om hur viktigt det är. Mycket prat och lite verkstad för själv ger jag blanka sjutton i det. Åker taxi, bil, flyg. Undviker kollektivtrafik (för mycket baciller som kan ta livet av mig) cykel och promenader (längre sträckor än 100m). Förgiftar naturen med min cellgifts och medicinfyllda kropp. Köper den billigaste maten, kaffet och chokladen. Struntar i rättvisa och krav. För snart handlar det om att ni måste klara av att betala hyran på de pengar jag sparat ihop och som inte kommer att fyllas på. Men några saker får man inte tulla på. Alla kläder som köps och som du ska ha på dig måste tvättas. De är fulla med gifter som ger allt från allergier och cancer till hormonstörningar. Ekologiska bananer är de enda som inte är fulla med gift. Men i ärlighetens namn väger jag in dom som vanliga bananer och gynnar på så vis bara mig själv och inte den ekologiska produktionen i sig vilket gör att de kommer att fortsätta vara tokdyra. Förlåt medmänniskor och Snorpan i framtiden.

Mer väntan

Röntgen igen. Vi sitter i väntrummet och dricker. Mugg efter mugg. Av kontrastvätska. Jag läser. De andra pratar. Berättar hiskeliga historier om oupptäckta tumörer som buktade ut. Litervis av vätska. Sjukhusvistelser och sår. Bortopererade organ. Morfinpumpar i ryggen. Men nu sitter dom där. Har gått igenom det hemska och ska röntgas för att se om det gått så bra som man hoppas. Jag är fortsatt tyst. Och fortsatt hel. Inte ett operationsärr. Inte ett sår. För mig är det ännu värre. Man har aldrig ens kunnat operera. Det sneglas åt mitt håll. En historia förväntas. Från hon som är så ung. Men jag har det värst. Jag har heller inget hopp att erbjuda någon annan. Min historia kan inte göra någon glad. Jag är fortsatt tyst. Jag räddas av kändisen. Hon seglar in lite försenad. Utsträckta armar och gestikulerande. Högljutt uttalandes sitt eget namn. Så att ingen kan missa. Jag har läst om henne i Expressen eller någonstans. Jag förstår nu att det är hon själv som ringt för att berätta om sin cancer. En cancer så liten i omfattning i förhållande till vad jag just behövt lyssna på att den framstår som en nysning. Jag håller mina tummar för dem alla. Mina egna röntgensvar tänker jag inte ens fråga om. Det finns inga goda nyheter mer om min kropp.

Väntan

Vi väntar på bästisen. Ett lätt regn droppar på fönsterblecken. Vad är det som låter? Frågar du. Det har inte regnat så mycket i sommar. Ljudet känns nytt. Vi delar en croissant till frukost. Kommer hon snart?

Vi packar en väska också. En vän har bjudit på en helg i ett hus på en ö. Kanske kommer vi iväg. Kanske kan min kropp lugna sig tills dess?

Ringer försäkringsbolaget. Vill jag vänta kvar och besvara en kundundersökning efteråt? Nej verkligen inte. Jag väntar bara på riktigt viktiga saker nuförtiden. På bästisen. På dig. Långa köer får klara sig utan mig. Bättre tider likaså.

En av småkusinerna

…hon postar varje dag vackra bilder från sitt liv. Som jag får dela. Ibland fotar hon Älvsnabben på väg hem i sommarkvällen och jag hoppar till av lycka. Känner nästan den varma vinden i ansikten när man kliver av hemma vid bryggan. Ibland är det en bakfyllepizza, ibland hennes glada ansikte med Sverigeflaggor under fotbolls-EM. Ibland bilder från första egna lägenheten. Bara några kvarter från där jag bodde. Loppisfynd. Hon är ung och snyggast i stan och låter mig uppleva hur det var när allt kändes möjligt. Ett första jobba, en första lägenhet, kompisar, kollegor, tårtor, nya skor, morfar/morbror Pippi, tidiga morgnar och sena kvällar. Minnen som bär mig genom nätterna. Med hennes bilder och ord får jag återuppleva min tid i staden på andra sidan landet. Mina kvällar på Kåren, mina cykelvägar till skolan, mina helger med Pippi och med henne och hennes syskon. Nyss var hon liten i den uppblåsbara gula poolen på tomten och alla kaninerna i lekstugan. Nu är hon vuxen. Ett eget liv. Lycklig. Jag måste erkänna att jag ofta gråter när jag tittar på bilderna. För att allt ser så fint och bra ut. För att hon verkligen förtjänar det. För att utmattande tonår när hormonerna rasar och ingen fattar äntligen är slut. Ingen förstår mer än jag. Hon var en kopia av mig då. Samma ilska och vrål och frustration. Min stackars mamma. Förlåt förlåt. Jag förstår inte hur hon orkade. Det måste varit omänskligt svårt. Jag hoppas att du Snorpan inte bråkar med henne så mycket då. Men måste du så måste du.

Ibland skickar hon min lilla kusin bilder till mig bara. På sina Pippilångstrump-lakan som hon fick av mig när hon var liten. Hon har dom kvar fortfarande! Jag kan känna lukten här långt borta.

Jag är som beroende. Uppdaterar flödet. Jag undrar vad hon gör imorgon? Knarkar hennes lycka. Tack Hisingens hippaste blondin!

Opera

Mitt första möte med opera var kanske när jag var betydligt mindre. Trollflöjten. Helt säkert. Men den föreställning som kom att förändra mitt liv kom mycket senare. Det var en torsdag och jag hade lätt migrän. En lång dag på jobbet. Och en biljett till Tannhäusers 4 timmar och 50 minuter på Operan i Stockholm. Långa ståtliga Gudfar hade opererat ett knä och kunde inte sitta på sin plats så jag hade fått överta biljetten. Inte för att någon kan sitta bekvämt på sin plats – oberoende av knäoperationer…Operan har historiens obekvämaste och mest trånga sittplatser. Man sitter inklämd som en märla med märken i ryggen och på låren och under knäna efteråt. Kanske för att publiken inte ska somna? Tänkte jag småsurt och parkerade cykeln utanför entrén och låste fast hjälmen. Hade funderat länge på olika ursäkter för att inte gå och bestämt mig för att härda ut till första pausen i alla fall. För Gudmors skull.
Och så startade det. Som i en dimma sögs jag in i musiken. Den ljusa pojkgestalten i gult. Grönt och ljust skirt brunt i bakgrunden. En lutande scen. Och toner och röster som tryckte fast mig i stolen. La sig som en tung kåpa över axlarna och höll mig kvar. Bäddade in trycksåren på knäna i bomull. Studsade mellan väggarna. De tyska orden och de svenska på rader som gled förbi i rött på ett rullband. Jag var fast. Jag grät. Jag skrattade. Jag led och våndades. Jag minns inget av handlingen. Men det var överväldigande. Jag tror till och med att jag sov ibland. Att musiken bar mig genom sömnen och ut igen. Fyllde varje skrymsle av min kropp. I nästan fem timmar. Som berusad och bedövad på en och samma gång gled jag ljudlöst hemåt i natten på cykeln. Förtrollad.

Så skulle Tristan och Isolde sättas upp på Göteborgsoperan. Jag och Abba köpte biljetter och tog tåget ner. Scenografin var vedervärdig. Allt i grått och metall och sopor. Recensenten svor och spottade. Det var ett lidande. Allt allt allt var grått och fult. Kläderna. Väggarna. Det var som om det inte fanns. Men musiken. Brände hål i det gråa täcket. Svepte undan det mänskliga konstnärliga misslyckandet i salen med övernaturliga krafter. Hjärtan i stycken. Ond bråd död. Kärlek kärlek och mer kärlek. Vi hoppade upp och ner i de mjuka stolarna. Händerna vridna och svettiga. Nej inte så! Ner på knä framför stolen – är det möjligt? Musiken, tonerna , orden. Hjärtat på utsidan av kroppen nu. Smekt av musiken. Släpad, puttad, lockad framåt. Skratt och tårar och vi drunknade i varandras. Visade andaktsfullt eller kanske lite för högt: detta är så fantastiskt! Det får inte ta slut. Vi gick ut och var inte längre desamma. En ny port hade öppnats i kroppen och själen. Det fanns ett efter och ett före.

Tredje gången Tristan och Isolde igen. Fast tillbaka i Stockholm. Abba med hjärtat krossat ringer och talar om att hon glömt hämta ut biljetterna vi bokat ett halvår i förväg. De bästa platserna. De dyraste finaste och minst plågsamma stolarna. De som utlovar bara smärre blåmärken och sår på armbågarna och lättare skavsår på benen. Och en utsikt över allt. Ticnets tider var obevekliga. Hur kunde hon glömma? Hon som aldrig missar något mål. Nu irrade hon planlöst omkring på Södermalm. I regnet tror jag till och med. Med världslig hjärtesorg. Jag instruerade henne som en dominant mor. Boka de enda biljetter som finns kvar. Hörplatser för 40 kr är perfekt. Vem bryr sig om scenen. Ta sedan buss ditten och datten eller taxi och kom hit så gör jag mat. Nu. Jetzt. Någon vecka senare var vi på plats. Små stolar bakom läktaren. Ett slinga av Isoldes röda hår och guldglänsande kläder skymtade. Men i övrigt mörker och människor. Och musiken. Wagner. Störst i stan. Tyngst. Hårdast. Mjukast. Starkast. Insvepta och bortförda i timtal satt vi så. Hopkurade men flygande någon annanstans.

Prova Opera Snorpan min. Avfärda det inte som pretentiöst. Som finkultur för finfolk. Man behöver inte gilla det hemma på skiva. Lyssna in sig och vara kunnig. Man kan gå dit och bara prova. Som ett lajv om du inte känner dig hemma. Som en utekväll med middag om du tillhör kretsen redan. Men var inte rädd att förändras. Och det gör inget om inget händer alls. Det gör det nog inte för alla. Men missa inte något som kan vara stort.

Words don’t come easy

Jag tycker om ord Snorpan. Sådana som finns på riktigt. Andas, liljekonvalj, smultron och grandios. Och sådana som du uppfinner. Luggert. Askadaj. Tossi. Govlet. Kly (Ryggen, älskar dig, potatis golvet och kniv). Mest av dina ord gillar jag skump. Det är en lukt. En blandning mellan skunk och skumt? Obehaglig verkar doften vara i alla fall att döma av den min som hör till.

Ett tag var det populärt bland författare att använda så lite ord som möjligt. Att bara kasta in dem utan vidare eftertanke i en rumphuggen mening. Jag läste gräsliga böcker som Lång, fin, blond och Pool. Per Hagman får ursäkta, men 90-talets skrivande var för hans del några av de hårdaste bottennappen. Andra saker var viktigt i det han gjorde. Men språket gjorde mig spyfärdig. Jag blev till slut arg och skrek att det är väl inte så fasligt svårt att skriva om man bara hafsar ner de första tankarna som kommer in i huvudet utan att anstränga sig? Jag övergav den nya litteraturvågen för Lagerlöf, Balzac, Stendahl, Melville och Martinsson. Frossade i svulstiga formuleringar med ändlösa flerstaviga ord och bångstyriga syntaxer på alla språk jag behärskade. Kaskelotter, rymdfärjor och gårdar i norr, hur avlägsna de än var från min tillvaro, sa mig mer om mitt liv än de författare i min närhet och samtid som beskrev min vardag. Det lyste starkt som fullmånen en vinternatt. Den nya litteraturen var ett fjösigt blinkande lysrör i en gympahall. Balzac ägnade flera kapitel åt att beskriva en äng och en väg. Hur de älskande tittade på varandra genom ett hål i muren hos Stendahl fick uppta flera hundra sidor. Det var lysande. Adjektiv och mystiska bortglömda verbformer. Det påverkade mitt eget språk så att jag till och med hasplade ur mig böjningar av verb som bara används i fransk skrift under mitten av 1800-talet och aldrig i tal mitt i en vardaglig konversation om korv. Det fyllde hela mig och svämmade över. Jag försökte skriva likadant och mitt arbete blev lidande. Förvaltningssvenska vill inte veta av meningar med många bisatser och som dessutom är fler än tre rader långa, lät min handledare hälsa. Jag fick skrivkramp. Läste poesi och kom tillbaka. Färre ord eftersom texterna var kortare. Ekelöf och Sonnevi. Jag ville läsa dem som ansträngt sig för att få något sagt på ett vackert och intressant sätt. Man kan tycka vad man vill om Ranelid och Birro. Men orden som flödar. Ilskan, sorgen, glädjen och hoppet uttrycks levande, svävande och omsorgsfullt.

När man har kort tid kvar känns det plötsligt svårt att läsa. Varje bok jag väljer kan bli den sista. Och då måste den vara extra viktig? Eller åtminstone inte banal. Eller i alla fall inte kännas som ett tidsfördriv. Jag vill inte fördriva en sekund. Det har blivit så att jag inte läst alls istället. Men nu har jag tagit steget. Bett svärmor köpa Dany Laferrières roman om jordbävningen, klämt Nina Lekanders bok om sin mamma och sist av alla börjat på Houllebecqs Plattform. Det känns som ett motstånd. Som att jag vågar trotsa slutet lite mer. Och på nätterna behöver jag något att göra.