Kärleken i magen

I Japan utanför Kyoto i bergen någonstans finns en mörk källare att kliva ned i. Den är becksvart och man lämnar sina skor utanför när man går ner i den trånga trägången. Barfota på de blankslitna träplankorna. Lia, Sotiris och Magnus för bakfulla eller trötta för att orka gå mer. Jag travar på. Hittar ingången till Buddahs mage. Där inne ska man vrida på en sten sju varv åt samma håll och önska sig något. Jag går ner i mörkret. Det är 36 grader varmt och fuktigt ute och mina kläder är blöta av min svett eller av luften eller av ett regn. Det blir mörkt bakom mig. Men så mörkt som jag aldrig varit med om. Inte ens med handen viftandes en centimeter framför ögonen ser jag en skugga av den. Kolsvart. Som i graven. Som i ett sotarnylle eller som i jag vet inte vad. Inget ljus. Man håller i en ledstång gjord av ett tjockt rep och går nerför en trappa. Små steg och jag hör andra någonstans men ser ingenting alls. Lite längre fram svävar så en stor rund sten i lite ljus. Ljuset tycks komma från stenen själv fastän det landar på den. Jag spanar uppåt för att se en spotlight och sätter handen emellan för att se den skuggas på stenen. Ingenting syns. Det känns skickligt och nästan magiskt. Jag snurrar stenen och önskar något om kärlek och om att få en relation att fungera som bara halkar och gör oss illa. Går några steg. Ändrar mig. Stannar och går sedan tillbaka. Snurrar stenen sju nya varv och önskar mig något annat. Jag önskar mig evig okomplicerad kärlek. Inte med någon speciell. Bara sådär. Utan svårigheter och utan krav eller missförstånd. Renhet liksom. Tänker nu sju år senare på att jag ju fått det med din pappa. Fast så himla okomplicerat är det ju inte alltid om man verkligen funderar på det känner jag sedan. Tänker lite till. Så slår det mig. Jag har ju fått det jag önskade mig. Jag har ju fått dig. Den okomplicerade eviga allt trotsande kärleken mellan föräldrar och barn. Oavsett. Alltid. Det fjäderlätta och blytunga ansvaret att vara den som är älskad nästan vad man än gör. Det hissnar i magen.

Morning swim

En njure som dör. Något som kläms och svullnar. Ärriga vener och förlamande trötthet och molande värkande ben. En önskan om att natten blir så kort som möjligt. Att jag snart får gå upp igen. Att infernot avstannar om så bara för några soliga timmar innan den förhatliga skymningen kommer krypande igen. Jag får meddelanden och samtal som jag inte orkar svara på. Francoise frågar om hon kan ringa men säger att om det inte passar så ska jag inte svara. Jag svarar inte. Får iväg några ord några dagar efteråt som är en halv förklaring och en tredjedels ursäkt. En vidrig natt senare när jag med klibbiga ögon fiskar upp telefonen, håller andan och hoppas att klockan är morgon – eller åtminstone nästan morgon – eller åtminstone inte flera timmar kvar till gryning finns ett meddelande där från henne igen. Hon säger att hon ska ta mig med och simma på morgonen när hon vaknar. Att hon ska sträcka ut sin kropp så långt hon kan åt alla håll. Mina knutna händer och stelnade ben som krampaktigt tagit spjärn åt olika håll under natten lossar lite. Mjuknar lite. Jag blundar och känner hennes smala armar skära genom vattnet. Jag flyter. Glider med. Är lätt som en lock av ditt hår i vinden när du cyklar. Jag blir lite mindre böjd idag. Jag har varit och simmat.

Merci.

Japansk theceremoni

Vi är i Frankrike hos Mamie och Papi och det är hett ute. Min sjuka kropp är varm och mjuk och Mamie ska göra kaffe till mig. Pappa och Papi är och handlar. Plötsligt vill du också ha kaffe. På riktigt. Min lugna stund med java förvandlas till en evighetslång ceremoni med skedar som ska bytas, slickas och torkas. Socker som ska hällas, röras och blandas. Koppar som ska inspekteras, bytas och läppjas. Mamie kommer in med en liten liten bricka där våra likadana hjärtformade koppas står. Din innehåller svagt svalt kaffe. Du ser nöjd och förväntansfull ut. En liten sked ligger bredvid och du rör ordentligt. Jag sippar på mitt full i skratt eftersom jag förstår att första lilla smakdroppen i din mun kommer att bryta förtrollningen. Kaffe smakar ju rävgift. Du luktar. Hummar. Smakar. Ansiktet skrynkligt som en mogen passionsfrukt. Det måste vara socker i, konstaterar du entusiastiskt. Sockret kommer in och du häller i ett helt rör i den minimala koppen. Rör om länge och väl. Lyfter upp små skedar och blåser. Häller tillbaka. Allt i enlighet med någon sorts evighetslång instruktion som ärvts genom generationer där varje steg fyller sin funktion i att skapa harmoni och sammanhang. Rörelser som följer varandra i ett mönster menat att ordna, visa och respektera. Det är precis som när vi var i Japan. Du verkar exakt lika säker på vad du gör som de fnissiga damerna i vackra kläder som inte kunde hålla sig för skratt när vi klumpedunsade runt med våra tjocka fingrar och armar och ben och försökte följa med i svängarna för att veta när vi förväntades dricka det där theet som aldrig tycktes färdigupphällt. Mitt kaffe kallnar och jag blir sittandes. Följer varje rörelse och ljud du gör. Smaken tycks än värre med sockret i men du ger inte upp. Börjar så småningom skeda över i min kaffekopp och förklarar efter en stund att du är färdig. Och att kaffe bara var lite gott. Inte mycket.

Andra Japanminnen dyker upp. Den där gången jag och Lia skulle tvätta oss på Hotel White House i Kyoto. Det var ett av de första japanska hotellen vi bodde på och vi hade ännu inte förstått hur man förväntades göra för att tvätta sig i tvagningsrummen som fanns runt de varma källorna i husen. Vi klev in i badrummet. Ett gigantiskt rum med en stor försinkad diskho nedsänkt i mitten. Stor nog att rymma två tre personer. Runt väggarna fanns duschar i knähöjd och invid ”handfatet” i mitten ingen kran. Hur skulle vi bli blöta? Hur skulle vi duscha? Felställda frågor förstås men det visste vi inte då. Någonstans i något hörn fanns säkert en stapel små pallar vi skulle använt för att sätta oss under duscharna tillsammans med små hinkar att hälla över våra ryggar. Vi provade olika varianter. Jag ståendes i diskhon i mitten och Lia som försökte blöta ned mig med en kort duschslang som inte nådde fram till kanten ens. Lia i diskhon med en hink. Vi började skratta hysteriskt så tårarna rann för uppenbarligen var detta något vi inte förstod alls. Och borsta tänderna? Jag minns att jag stod på kanten till det där handfatatet och spottade ner i det och höll på att kvävas av en skrattattack. Jetlaggad,, sen kväll, fortfarande inte ren och stor som teskedsgumman i förhållande till handfatet. In flög så en ilsken hotellconcierge och gormade att nu fick vi sluta skratta. Detta var minsann ett bad och det fanns andra gäster som stördes och som kanske ville sova. Vad sysslade vi med dumma kossor!? Lite fritt översatt sådär.

Jag hoppas du får många sådana minnen. Minnen som kan få dig att i din ensamhet fnissa lite för högt på bussen. Eller som du kan dela med någon över telefonen tio år senare och uppleva om igen med skrattkramper i magen. Din kaffeceremoni kommer du själv att ha glömt men jag är säker på att Mamie kommer att berätta den för dig massor av gånger. Om hur nöjd du var. Och om vilken evinnerlig tid det tog. Och att vi hade den tiden. För bråttom har vi väldigt sällan trots att vi har så lit tid kvar. Inga stressiga morgnar. När du föddes bestämde vi oss för att sakta ner. Att inte jobba för mycket. Att ha tid. Att inte ilsket knöla på overallen och släpa i armen till förskolan för att komma fem minuter tidigare till ett möte själva. Då hade mamma eller pappa kunnat ställa sin klocka lite tidigare istället. För du tar tid. Med eller utan kaffe har du dina rutiner som du vill hinna med. Du går inte efter någon klocka eller tidtabell, men någon sorts osynlig plan finns det – precis som en borttappad beskrivning av japanska badinrättningar är den nyckeln till vad du gör när du än så länge inte kan förklara vad du gör. Låtsatsvänner som ska bäddas ner, korvar som ska grillas och strumpor som ska bytas. Förundrat kikar jag genom dörrspringan med dina sandaler eller en tandborste i handen.

Spöken

Vi lagar mat i vårt röda kök. Iförda varsitt förkläde klättrar vi runt på olika stolar. Du för att nå upp och jag för att vila ryggen från smärta. Sedan häller jag riset i riskokaren fastän du står bredvid och säger att du vill. För det är lite för långt från kanten för att du ska nå själv och för att jag inte orkar lyfta dig en gång till idag. Hur gärna jag än vill. Så jag chansade på att du inte skulle se och kanske glömma. Du vrålar. Kastar dig melodramatiskt på golvet och skriker: Du ska åka till himlen utan mig!!!!!!! Utan mig!!!!! Jag stelnar till och det är som om allting tystnar. De fräsande krabbkakorna i stekpannan håller andan, den rullande kryddburken stannar tvärt och jag släpper trägaffeln som inte slamrar när den faller ner i risskålen. Vad sa du älskling? Säger jag och vänder mig ner mot dig. Du är också stilla nu. Du hällde i riset utan mig!!!!! Säger du anklagande och buttert. Ja förlåt. Jag hittar lösningen och tar ner skålen ur riskokaren och du får slänga i smöret och saltet istället när den står på golvet. Men vad sa du egentligen? Var det bara i mitt arma huvud som du pratade om himlen? Eller flög det bara ur dig som den där tanken du går och bär på någonstans därinne utan att kunna greppa? Spöken. Lejon i garderoben.

Sverige i bakvattnet – individanpassad cancervård saknas (debattartikel från SvD igår)

Viktigt viktigt viktigt. Sverige måste sluta slå sig för bröstet och sluta tro att vi är bäst på allt. Det är vi inte. I synnerhet inte inom sjukvården. Och heller inte inom cancervården mer specifikt. Andra än jag har drabbats. Många kommer att drabbas. För att Sverige inte tar till sig av de diagnos- och behandlingsmetoder som finns redo att rädda fler liv. Vi som har råd betalar själva. Skuldsätter oss och våra familjer. För att få diagnoserna och vården utomlands. För att slippa lida i onödan. För att köpa oss tid med våra älskade.

Att sila mygg och svälja kameler är vad man gör. Att påstå att individanpassad behandling är dyrare för att man först måste testa vilka de effektivaste behandlingarna är låter i alla fall så. Vad är kostnaden för onödiga behandlingar som idag ges? Som inte gör patienten friskare. Som bara kostar massor av pengar. Och lidande. För cellgifter är inte kul. Hade man vetat från början vilken effekt som kunde fås hade bättre beslut kunnat tas. Det är lite dyrare idag – men jättemycket billigare om man ser till de större konsekvenserna. Men det syns förstås inte i årsbudgeten på sjukhusen. Bra att någon säger något!

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/ge-cancersjuka-individuell-vard_8436494.svd

Kopiera och klistra in i webbläsaren..wordpress vill inte gör en fungerande länk…

Lika som bär

På flygplatsen far du runt som ett jehu. Uppspelt och way past your bedtime uttömmer du den sista energin. Du har en tennisklänning med blå kjol och vit överdel. Pappa har en vit tröja av samma märke och mörkblå byxor. Du klänger på honom som ett plåster. Ni är lika som bär. Du och Abba jagar varandra och du blir buren. Jag glider in i bakgrunden och tittar på. Tänker att det är bra att du vill vara som pappa. Samma kalsipper, samma keps och spela fotboll. Jag ser hur du fäster dig vid andra. Kramas. Frågar efter och säger att du älskar. Det gör mig lugn för när jag snart är borta finns allt det andra kvar. Jag tar alla strider. Tandborstning, städa upp efter sig och tvätta händer. För pappa hinner inte träffa dig så mycket nu och jag tänker att det är bättre att han får vila. Jag kan göra det jobbiga. Gå på stinkiga offentliga toaletter och ta ifrån dig Pippispelet när planet ska landa. Det är ändå himmelriket för mig.

Men någonstans gör hjärtat volter när du vill ha en sjal på håret som mamma, en likadan morgonrock eller samma jordgubbsskor som mamma…jag skrattar så det gör ont när du sluter ögonen och viftar med armarna och gör yoga som mamma. När du vill måla naglarna i samma färg på tårna. Igår trädde du ett halsband över mitt huvud som du gjort på förskolan. Det finaste jag någonsin sett. Och då är jag en sådan som redan när jag jobbade på lågstadieskolan eller när mina småkusiner gjorde stiliga makaron- och paljetthalsband hade dom på mig även när jag inte träffade den som tillverkat det. För tänk att ha ett halsband som ett barn gjort. Att få stoltsera med att ett barn gillar mig! Och nu har jag ett eget barn som gillar mig. Kan det bli bättre?

Food for thought

Min farmor blev över 90 år. Nästan hundra faktiskt. Hon menade att det bland annat berodde på vad hon åt. Närmare bestämt på vissa födoämnen som hon åt varje dag med syfte att hålla sig frisk.

En macka med vitlökssalami. Täckt med skivad rå vitlök.
En tallrik filmjölk med katrinplommon.
En halv banan och ett halvt glas whisky.

Hej och hå magen.

Min pappa, din morfar, är nästan aldrig sjuk. När mormor och jag låg i maginfluensa eller snuva eller vad som helst var han frisk som en nötkärna. Helt oberörd. Det tillskrev han det faktum att han precis som farmor ätit samma sak varje dag under en lång tid.

En tallrik mjölk med cornflakes. Rostade i Holland – inte i England (eller om det var tvärtom). Under ungefär 30 års tid.
Därefter en bit drömrulltårta i ungefär 25 år. Som mormor bakade.

Någon praktikant på hans jobb fick sig en utskällning för att inte ha förstått att det faktiskt var allvar bakom uppdraget att kolla var cornflakesen var rostade. Paketet fick returneras. De Engelskrostade blev soggiga för snabbt hälsade experten.

Som barn fascinerades jag av dessa myter. Som lite äldre försökte jag själv att hitta något jag kunde äta varje dag för att hålla samma fina form. Jag avverkade kiwi, havregrynsgröt, kanelbullar och en del annat. Oftast glömde jag bara bort det efter någon vecka eller så. Eller så fanns det inga kiwis i affären en dag och så var vanan bruten. Mitt sista försök var en näve russin varje morgon men inte ens det lyckades jag komma ihåg. Du har redan nu ganska många knasiga idéer med maten och jag tror att du är tillräckligt envis för att kunna upprätthålla någon sådan där knasig matvana under lång tid. Lycka till säger jag bara. Jag hade inte den karaktären. Jag har ju inte ens lyckats lära mig att dricka kaffe dagligen. Men kanske kan du föra familjetraditionen vidare. (Fast säg inget till mormor).

Om och om igen

Vi har samma samtal som vi haft förut. Om och om igen just nu. Fast den här gången är det du som startar hela tiden.

Mamma du är sjuk och ska åka till himlen.

Ja..och då blir jag ledsen.

Du lägger huvudet på sned och vill trösta. Men det är ingen fara! Det går bra. Med min tröströst när du ramlat.

Ja, fast jag blir ledsen för jag vill stanna med dig och pappa ju.

Och vi kan inte fiska upp dig sedan? Undrar du försiktigt fastän du gissar svaret.

Men om pappa blir sjuk och måste till himlen, då blir jag ENSAM???

Nej älskling. Jag tror inte pappa blir sjuk. Och om han skulle det så kommer ju mormor och morfar och hämtar dig. Och Lia och Frida och Abba. Du kommer aldrig att bli ensam det är helt säkert.

Du ser glad ut. Då kommer ALLA att vara här!!! Knasigt.

Sedan kommer sköterskan från ASIH. Du berättar igen. Min mamma ska till himlen. Som Pippis mamma och vi kan inte fiska upp henne då. Då blir jag ledsen. Och mamma också. Och om pappa blir sjuk och ska till himlen blir jag ensam?!

Nej men det blir du inte, kommer du ihåg vem som kommer?

Ja mormor och morfar!! Och Lia och Frida och Abba och…många! Mamma du gråter jag ska hämta papper och torka så blir du glad. Åker man bil till himlen?

Nej jag tror kanske man flyger fast liksom rakt upp? Eller så kommer det någon och hämtar en.

Ja någon kommer och hämtar dig.

Pappa säger att det var det första du sa när du vaknade igår. Att jag skulle till himlen. Jag tänker att du måste förstå och prova tankar om vad som ska hända om något som är så hemskt och orättvist att ingen borde behöva göra det. Allra minst någon som är tre år. Sedan tänker jag på ett TV-program som flimrade förbi. En mamma instängd i ett hus kanske i Iran. Våld, prostitution, hot och misär. Barnen sysslolösa på en innergård. Hon deras enda skydd. Flickan redan borta, kanske såld, kidnappad eller vad vet jag – jag såg inte början på programmet. Pojken ensam på gården med en boll och mamma som inte får gå ut. Om den mamman dog. Även om den mamman inte dör. Är dessa barns liv så hårt och svårt som ditt aldrig kommer att vara. Det finns så många andra för dig. Du kommer aldrig att vara ensam. Du kommer bara aldrig att vara med mig.