Världens sämsta mamma

Förlåt Snorpan. Förlåt att jag blev så arg igår när vi skulle äta. Förlåt att jag skrek och gormade. Att jag sa att jag inte orkade mer. Att jag satte händerna över öronen och skrek. Aaaaahhhh!!! Att jag bar in dig i ditt rum. Skrek ännu mer. Förlåt att jag blev som tokig. Jag blir helt galen av ditt tjafsandet varje gång vi ska äta. Men sådär får man inte göra. Stopp Mamma. Förlåt älskling.

Sedan är det natt. Varm i kroppen. Smärta som växer. Värker. Trycker. Greppar hårt. Jag andas genom den. Ligger upp och ned. Armarna sträckta mot golvet. Letar efter läget. Det som kan lindra. Pausa. Om så bara en minut. Tar morfin. Väntar. Vill gå in till dig. Slänga mig på golvet och pussa dina persikomjuka vita släta förtrollade runda barnkinder. Förlåt. Förlåt att jag skrek så för ingenting viktigt. Mamma var knäpp. Går och sätter mig under en varm dusch. Skriver ditt namn i imman på glaset.

Till slut somnar jag. Du väcker mig morgonen efter. Jag pratar om igår. Mamma var helt tokig. Inte bra. Förlåt. Du verkar knappt minnas. Skrattar lite och säger stopp Mamma. Och förlåt. Vi läser Nalle Puh.