En dag bland alla andra

Morfinfri sedan Midsommar. Men nu kommer det tillbaka. Det betyder en enda sak. Cellgifterna har slutat att fungera. Verkningarna av behandlingen utomlands har upphört. Tumörerna växer. Igen. Jag är dubbelvikt. Men jag bestämmer mig att vägra. Att vara rak ett tag till. Det får kosta vad det vill men jag orkar inte med morfindimman just nu. Inte i denna den sista sommarens första heta dagar. Jag solar på balkongen. Jobbar med en rapport. Städar. Biter ihop. Tar den vanliga dosen värktabletter. Hämtar dig på förskolan. Går långsamt. Vi går till parken med bästisen och hennes mamma.

Och då hände det. Jag var frisk. Helt frisk där vi satt i solen och jag solade benen. Ni lekte och busade och låtsatsbråkade. Låste osynliga dörrar i luften. Kissade i varsin buske. I två timmar var jag ingen döende cancerpatient. Jag var bara din mamma. En mamma i en park med en annan mamma i en park. Som pratade om semester. Om snurriga människor. Akvarier. Såpbubblor. Middagsmat. Som om det fanns en morgondag helt tveklöst.

Jag tänker på alla andra bloggmammor som också varit sjuka. Som nu skriver att dom bestämt sig för att vara friska. Jag brukar tänka att jo-pyttsan. Det hade jag också bestämt mig för. Men det handlar inte om att vara frisk eller sjuk. Det handlar om att kunna leva som om man vore frisk. Att slippa leva som om varje dag vore den sista.