Förvandlingen

Mina starka ben. Mina seniga armar. Mitt ljusa hår. Min mage som tål allt. Mina vältränade vader. Min platta mage med lite pös där du legat i åtta månader. Mina långa långa ögonfransar. Mitt starka hjärta och spänstiga lungor. Åratal av nyttig mat. Knappt någon sprit och inte mycket sött. Min outtröttliga rygg. Aldrig andfådd utan träning. Långpromenader som varat i dagar. I berg jorden över. Hemma. Tennis, balett, klättring, skidor, cykel, Vasalopp, Vansbrosim, 300 km granskog runt den där sjön. Lidingöloppets backar. Springa springa. Allt är borta nu.

Nya krämpor varje dag. Feber. Trasiga tänder. Sår i halsen. Benen som domnar. Knöl i ljumsken. På höften. Trycket inifrån. De armerade bomberna som någon placerar ut. Fler och fler och större och större. Varje gång jag ger mig ut är det som en sådan där het sommardag. När man ska gå för långt. Har fått med sig för lite vatten. Har skoskav. Det man bär på ryggen är tungt och skär in i axlarna. Bromsarna. Betten. Myggen. Svetten. Men när jag kommer fram finns inget klart vatten att dyka ner i. Bara nya krämpor. Ett ruttnande äpple någonstans som någon kastat. Taggar inåt och utåt. Jag sätter händerna mot några av de värsta ställena. Försöker göra som reikin säger. Hålla om kroppen. Säga tack. Inte tänka på den med avsky och äckel. Den är fortfarande min. Lite.

Och så ögonblicket av kyligt vatten mot låren när jag skjuter fart i det mörka vattnet. Så oväntat. Idag kunde jag bära dig på ryggen uppför trapporna till Mamie och Papy.