Mer kramar

Märker att allt jag gör är att tjata. Nej sluta hälla vatten över katten. Nej kom nu vi måste gå. Ät upp nu. Sluta rita på stolen. Annars. Annars…dessa ständiga hotelser. Nästan inga kramar längre. I alla fall inte bara sådär för att vi tycker om varandra eller blir glada. Bara en massa så kallad uppfostran. Av en mamma som är sur och har ont.

Igår innan middag faller allt samman. Du skriker och gråter för ingenting. Eller för att det är varmt och du är trött och hungrig. Jag ställer mig och skriker och gråter också. Säger att nu orkar jag inte med. Du måste sluta skrika. Mamma klarar inte mer nu. Du äter hastigt upp maten. Pratar med glad röst. Om jag kramar dig blir du frisk då? Ja säger jag, lite friskare i alla fall.

Halsen värker. Jag kan inte svälja så bra längre. Höften är svullen och jag kan återigen inte gå. Jag ser en kanotist på tv. Solbränd i gula kläder. Ljust långt hår som jag hade. Två joggare i parken. Ett par. Kanske badar dom efter passet? Löpskor mot stentrappan. Minns känslan av en frisk kropp. Och känslan när man är sjuk. Att bara det här går över så…hinner min hjärna tänka innan verkligheten kommer ifatt. Det går inte över. Det blir bara sämre. Ont på nya ställen. Fler ställen. Om jag gråter får jag ont i huvudet också. Vill simma i kyligt vatten på morgonen. Längd efter längd. Cykla hem. Äta frukost med en vän. Skriva jobba. Hämta dig på förskolan glad och stark. Jag önskar att du får göra det istället. Sedan.