Mammaberget

Nu säger alla berg gonatt

de bruna till de blå,
de blå till alla dem som stå
med gyllene sadlar på.
De gröna till de forntidsgrå,
ett rött till ett orange
och bortom den ett berg i silver
till ett berg i svart.
De sover i en fjärran trakt
men är hos oss ändå
Vad drömmer alla berg i natt,
de berg vi älskar så?
Se, rygg vid rygg de står – på rad
som hästar i ett stall,
de månbelysta manarna
är vita vattenfall.
Nu säger alla berg gonatt,
de bugar två och två,
i takt från topp till tå
de gula för de himmelsblå
de stora för de små,
de små för alla dom som stå
med vita sadlar på
Bo Setterlind
Men sista versen kommer sedan. Mammaberget har inte somnat än. Och när hon gjort det finns hon kvar ändå där ute. Stilla. Bakom. Framför. Väntar.