Nätter

När du blir större kommer du att förstå att allt eländigt och jobbigt händer på natten. Eller sent på kvällen på söndagar. Då när inget är öppet. När köerna på akuten är milslånga för att det inte finns någon annanstans att gå. Då du snart ska gå upp tidigt. Maginfluensor, benbrott, febertoppar och vattenläckor. U name it. På natten.

Nyss till exempel. Plötsligt ont i magen. Läser biverkningar på mina cellgifter. Vid magsmärtor kontakta omedelbart läkare. Det har ingen sagt. Det gör genast ondare. Det kan enligt patientinformationen på nätet vara hål i tarmarna, sammanväxningar och andra farligheter med döden som möjlig utgång. Jag ser mig redan på operationsbordet med stomipåse efteråt. Om det ens blir ett efteråt. Hinner tänka att jag inte slagit in bröllopspresenten till pappa som han ska få på vår bröllopsdag. Den första jag inte finns. Akuten? Ambulans? Timtal på en bänk. Ringa mormor och ordna med barnvakt imorgon bitti. Nej jag har ju underbara ASIH minns jag sedan. Avancerad sjukvård i hemmet. Ringer. Pratar. Dom lugnar. Skickar någon hem. Hon klämmer tittar. Säger nej det kändes inte så som hon hoppats. Doktorn får komma också. Klämmer mer. Tittar pratar och frågar. Inte i magen. Nog lymfkörtlar som är svullna. Eller en propp. Men troligtvis inte. Hon ringer igen på morgonen efter. Ringer onkologen och lämnar informationen på eftermiddagen efter mina cellgifter. Dom är viktiga. Hon tar min sida. Jag tjatar också igenom att få behandling nästa vecka eftersom jag missade min på felaktiga grunder förra veckan. En ersättningsbehandling fick nej med anledning av personalens semester. Min nya PT (min vanliga har blivit påkörd av en bil..) höjer ett välformat ögonbryn. Jag säger att vi ska bli två om den saken ja. Han säger att han kollar mina bokningar i datorn men bokar in sig själv i förväg för akupunkturen. Jag får behandling. Jag är ledsen om sjuksköterskorna får en extra patient under en timme. Det är ju inte deras fel att sjukhusledningen inte tar in in vikarier. Men jag har inte tid. Jag kan inte ge tumörerna ännu en veckas andrum. För att någon ska ha semester.

ASIH-sjuksköterskan frågar mig massor av saker. Hur gammal du är. Du sover. Jag säger tre. Hon frågar om läkarna sagt hur länge dom tror att jag klarar mig. Jag svarar vad dom säger och vad statistiken säger. Ingen har överlevt. 5% lever så länge som två år. Jag har levt mer än ett och ett halvt. Om man ser till det stora hela. Oavsett behandlingar. Med mina behandlingar borde det ta slut ganska snart. Mina medsystrar som jag delat diagnoser och ångest och kärlek med via nätet försvinner en efter en. Slutar svara. Finns inte kvar. Sköterskan har stora varma ögon. Säger till mig att hon ser att dom som har barn. Dom lever mycket längre. Ofta. För att dom vill stanna kvar säger hon. Det snurrar i mitt huvud. Jag vill få ett utbrott. Vilja att leva och cancer har inte så mycket med varandra att göra för det flesta. En massa människor med underbara liv. Barn. Har tvingats dö. Oavsett om de inte ville. Men så tänker jag att hon har rätt. Men på ett helt annat sätt. Jag tänker att du tvingar mig att vara friskare än jag är. Att röra mig mer än jag orkar. Att äta fastän jag inte vill. Livsviktiga saker för någon som är sjuk. Att träna. Att äta. Att låta den friska delen bli större. Motståndet.