Filmerna

Du kommer aldrig att ha en riktig mamma att krama när du är ledsen, att skrika åt när du är arg eller skratta med när pappa gör pinsamma saker. Det enda du kommer att ha är andra människors berättelser om mig, mina brev och alla de där videofilmerna. En mamma som skrattar och hoppar. Som är med när du upptäcker hur din skugga liksom sitter fast i fötterna på kajen där vi står. Som simmar med dig på ryggen. Det är inte ditt fel att du inte minns. Man kan inte minnas saker från när man är så liten. Det händer något med hjärnan och minnet någonstans vid 3-4 års ålder. Något som gör att minnena man skapar då kan stanna kvar. Innan dess försvinner det man minns efter lite mer än ett halvår eller så. Kanske stannar något litet litet kvar hos någon.

Vi såg på filmer tillsammans igår. Från förra hösten. Från resan som mina kollegor och vänner hjälpte oss med. Till solen i oktober. Du tittar storögt. Inget är sparat hos dig. Du älskar filmerna men det är som om det aldrig hänt. För dig. Ibland glimtar ett igenkännande förbi. Men det stannar inte kvar. Jag önskar att du som jag kunde känna sanden och vågorna mot benen i tanken. Mina händer runt dina när jag slänger dig i vågorna. Jag minns varje nanosekund. När vi alla somnade på soffan och vaknade till middagen. Bifftomaterna vi åt. Pastan på balkongen.

Men även om du inte minns så finns det i dig. Värmen och glädjen. Lagrat i rörelser och sinnen. Du föddes liksom glad. Och vi gjorde allt för att det skulle få fortsätta. Och pappa kommer att fortsätta. Tillsammans med dig. Kanske är det inte viktigt att minnas. Kanske är det bara min egoism att inte vilja falla i glömska. Eller min oro för att du ska känna sorg eller skuld för att du inte minns din egen mamma. Men jag vill att du ska veta att du nästan alltid var glad de där tre första åren jag var med. Och att jag önskar att du får fortsätta vara det.