Solfrossa

Jag blandar solbränna med tumörfeber. Balkongdörren öppen. Du arg som ett bi hela dagen. Men vi kramas i alla fall. Hos din mormor och morfar blir jag liten igen. Lite sur som du. Lite mer behövande. Igår kväll vägrade du somna om jag inte satt bredvid. Som om du var mindre igen också. Jag och Muminmamma glodde på varandra i mörkret. Hon gjord i stearin och kvar sedan jag var liten på riktigt. Händerna på ryggen. En veke mellan öronen och en ask tändstickor precis intill. Ett uttalat dödshot. Jag med min växande sjukdom som gnager en bit av mig varje dag. Ett dödshot som redan börjat sättas i verket. Jag flyttar henne närmare kanten så hon kan se dig bättre. Tänker att nästa sommar står hon kvar här fortfarande. Precis som trollen med kaninpäls som hår och motorbåten jag gjort i slöjden. Precis som den anskrämliga gröna glittriga fisken som också är en sparbössa högst uppe på hyllan. Den var det finaste jag köpt när jag var liten. Tyvärr var den full med godis som jag var tvungen att ge bort. Jag hatade godis och sötsaker som barn. Vi åkte långt till Gnestakalle för att köpa glass. Jag vägrade äta något annat än en torr strut. Gick påskkärring och samlade in den ena kaffepannan efter den andra full med sega råttor och hallonbåtar som jag tömde i min mammas skål. Minns med fasa min första Coca cola som jag hostade upp på en Finlandsbåt. Från början en fråga om smak. Sedan en om identitet. Den knepiga ungen som inte ville ha saft på kalaset. Som artigt sa nej tack till fiskdammspåsen eller klubban i affären. Det heter inte rött det heter rooooouge säger du på förskolan. Blir arg när någon säger att du har ett äpple på tröjan för det är minsann ett pomme. På franska. Understryker du. Blir det din grej?

Jag tänker på alla värmande ord. Om minnen. Om mammor och pappor som finns kvar fastän de inte är här. Jag har också tidiga minnen. Från där vi var nu. Jag håller i en blompotta och står på ett ben. Jag ”står tjusigt” säger jag. De vuxna skrattar och jag förstår inte varför. I deras berättelser efteråt härmar jag min mormor och morfars hund Snobben. Men jag minns vad jag gjorde. Jag hade stått på ett ben. Någon sa: Åh vad tjusigt. Det hördes ju att det var beröm och något bra. Något man ville försöka göra igen. Göra bra och få beröm för. Jag härmade ingen kissande hund. Jag hatade och var livrädd för den där skälliga taxen som hängt invid min vagn ända sedan jag föddes och ända tills den blev för gammal någon gång i skolåldern. Jag försökte få beröm. Dom vuxna skrattade. Känslan i magen. Handen i jorden i krukan. Mina skor.Vita. Att bara kunna stå på ett ben med stöd…jag var nog inte ens 2 år. Och vissa små saker stannar kvar. Kommer tillbaka. Har fyllts på efteråt med just den där varma trygga känslan. En känsla utan ansikten. Men din pappa. Han minns inget före tonåren. Alla är lite olika. Men riktiga längre säkra sammanhängande minnen kan de flesta hoppas på från ungefär 3-4 år. Kanske kommer du minnas ett före och ett efter? Kanske kommer din hjärna och ditt hjärta explodera av minnesbilder när du öppnar en låda med mina och dina gamla kläder och böcker. När du ser dig skratta i mina armar på filmerna. Själv föddes jag med magknip och kolik och var nog en knepig person i början. Men lycklig var jag. I grunden alltid. Fortfarande. Varje dag.

Filmerna

Du kommer aldrig att ha en riktig mamma att krama när du är ledsen, att skrika åt när du är arg eller skratta med när pappa gör pinsamma saker. Det enda du kommer att ha är andra människors berättelser om mig, mina brev och alla de där videofilmerna. En mamma som skrattar och hoppar. Som är med när du upptäcker hur din skugga liksom sitter fast i fötterna på kajen där vi står. Som simmar med dig på ryggen. Det är inte ditt fel att du inte minns. Man kan inte minnas saker från när man är så liten. Det händer något med hjärnan och minnet någonstans vid 3-4 års ålder. Något som gör att minnena man skapar då kan stanna kvar. Innan dess försvinner det man minns efter lite mer än ett halvår eller så. Kanske stannar något litet litet kvar hos någon.

Vi såg på filmer tillsammans igår. Från förra hösten. Från resan som mina kollegor och vänner hjälpte oss med. Till solen i oktober. Du tittar storögt. Inget är sparat hos dig. Du älskar filmerna men det är som om det aldrig hänt. För dig. Ibland glimtar ett igenkännande förbi. Men det stannar inte kvar. Jag önskar att du som jag kunde känna sanden och vågorna mot benen i tanken. Mina händer runt dina när jag slänger dig i vågorna. Jag minns varje nanosekund. När vi alla somnade på soffan och vaknade till middagen. Bifftomaterna vi åt. Pastan på balkongen.

Men även om du inte minns så finns det i dig. Värmen och glädjen. Lagrat i rörelser och sinnen. Du föddes liksom glad. Och vi gjorde allt för att det skulle få fortsätta. Och pappa kommer att fortsätta. Tillsammans med dig. Kanske är det inte viktigt att minnas. Kanske är det bara min egoism att inte vilja falla i glömska. Eller min oro för att du ska känna sorg eller skuld för att du inte minns din egen mamma. Men jag vill att du ska veta att du nästan alltid var glad de där tre första åren jag var med. Och att jag önskar att du får fortsätta vara det.