Förberedelser

Bussen kommer farande nedför en backe. Rakt ut i korsningen. Svänger. Girar. Välter. Fortsätter glida på sidan i en skriande krasch mot en stolpe och trottoaren. Det händer i Turkiet. I Alanya där jag var med min mamma och pappa för länge sedan. När jag var 14 år. Två människor dör. En kvinna som är 68 år. En pojke som är 14. En mamma? En mormor? En son. En bror? Ingen hinner säga hej då. Ingen hinner förbereda sig för vad som ska hända nedanför backen. Kanske hinner dom hålla i sig. Skrika något. Men ingen hinner säga hej då.

Mitt liv är det motsatta. Ett utdraget hej då. Det har varat ett år nu. Sedan jag fick veta. Ibland säger jag det högt. Hej då snön i våras. Hej då isen på sjön och skidorna. Vi ses nog inte mer. Ibland säger jag det inuti när jag träffat en vän som bor långt borta. Eller bara till mig själv när någon frågar om vi ska ses. Jag har redan sagt hej då, så nej. Jag hinner inte. Hej då Snorpans första skoldag som jag inte får vara med på. Hej då min mamma och pappa som små russin på servicehus. Det behöver jag inte vara med om. Nu är dom starka och pigga. Hej då löpskorna, vi är redan klara nu. Hej då Vansbrosimmet jag kommer inte tillbaka. Hej då smultronen i backen ner mot sjön. Och mitt evighetslånga hej då till dig här. Hundratals hej då gömda i lådor, böcker och presenter. Jag fanns här. Jag ville inte gå. Men jag säger hej då.

Vi pratar om det idag du och jag i köket. Vi ska åka och försöka köpa en mindre och billigare bil. Jag förklarar. Det räcker med en liten bil för det är bara du och Pappa som ska åka i den. För jag är sjuk och blir inte frisk. Vi står i köket och jag sitter på huk framför dig. Men du kan äta hostmedicin så blir du frisk! Nej det går inte…jag blir sjuk och sen dör jag och kommer till himlen. Till Pippis mamma. Ja hon var också sjuk, säger du. Då när jag kommer hem och du inte är hemma gråter jag, fortsätter du. Ja, säger jag det gör du kanske ibland. Sen blir jag sjuk och kommer till himlen, testar du. Nej säger jag, bara stackars mamma är sjuk. Då blir det bara jag och pappa…säger du långsamt. Och om pappa åker till himlen då blir jag ensam? Frågar du. Nej säger jag då kommer mormor och morfar. Och tar hand om mig! Fyller du i. Men Pappa ska inte till himlen säger jag. Bara jag. Då kan vi köpa en ny mamma, säger du som fått egna glasspengar i sommar. Sen är du tyst. Skrattar….neeej det finns inga mammor att köpa ju! Du gråter säger du och tittar på mig. Din blick är orolig. Annorlunda. Ja säger jag. Jag vill ju stanna här med er.

På kvällen hasar jag mig upp på träningscykeln. För jag har mindre ont just nu. Någonting har verkat lite. Min kurator, min reiki och min PT säger alla samma sak. Vänta inte på att smärtan kommer tillbaka. Gör saker nu. Var inte sjuk när du inte är det. Freda det friska. Säg nej till mer vård än du behöver. Säg nej till omtanke och hjälp som ni inte behöver nu. Som bara får dig att känna dig sjukare.  Bygg upp det friska. Gör motstånd. Trotsa. Jag cyklar långsamt 15 min. Vi har inte sagt hej då än jag och cykeln.