Mitt trots

Jag fyller år. Med all sannolikhet för sista gången. Jag försöker att inte låtsas om att jag vet. Det går ganska bra. Du säger att jag ska ha blomkransen i papper som du gjort på förskolan. Jag har den på huvudet när vi går dit. För det är min födelsedag. Vi ska göra tårta säger du. Ok säger jag. Det blir kalas. Fastän jag egentligen inte vill. Men sedan kommer födelsedagskorten. Det kommer säkert tio stycken. Fina glada bilder och blommor. Hipp hipp, hjärtliga gratulationer och med en enkel tulipan. Men alla. Alla utom en  har skrivit till en extra rad. En rad i stil med: ”Vi tänker på dig” ”Vi vet att du har det svårt men vi tänker på dig”. KRAM med versaler. Jag förstår att man menar väl. Att man vill skicka något mer än grattis till någon man vet är sjuk. Men det är överväldigande jobbigt. Grattis och en glad bild på en tårta – men glöm inte bort att du snart ska dö! Så känns det för mig. Mer och mer för varje satans kort jag öppnar. Ett kort är dessutom ett murrigt grönt kondoleanskort med samma budskap. Grälla färger lämpar sig inte för någon som är döende. Har man givetvis tänkt. Någon vars vardag ju måste var mörk och outhärdlig. Men det är den inte. Min födelsedag var en solig och bra dag. Men den blev tyngre av alla fraser om att man tänker på mig och känner för mig och vet hur illa det är. Jag ville glömma det men alla påminde. Dagen efter slänger jag alla korten utom det enda som bara sa grattis. Alla menar väl men det träffar fel. Jag blev bara ledsen.

Vänliga omtänksamma människor erbjuder hjälp med att göra saker vi inte behöver. Att handla, att ta med sig mat vi inte önskar, att tvätta fastän vi har så mycket kläder att det inte behövs på en hel månad om vi inte vill, att göra saker för oss som vi inte inte vill göra, att fråga och erbjuda olika stolar och kuddar till mig fastän jag kan sitta varsomhelst. Hemsjukvården ringer varenda dag. Kommunen om bostadsanpassning. Sköterskan om tider för det ena och det andra som inte är så viktigt eller akut. Arbetsterapeuten om elmopeden. Allas saker är säkert bra och viktiga. Men inte just nu och inte allt på en gång. Jag har fullt sjå att bara vara småbarnsmamma och att jobba. Jag vill  inte rusa från provtagning till provtagning för saker som inte känns angelägna. Vaddå kan du inte komma på måndag? Nej. Och jag vill inte ens lämna en förklaring. Jag vill bara få bestämma själv. Att nej på födelsedagar provar jag inte ut elmopeder eller tar emot blodtransfusioner. Det är en principfråga. Min kurator frågar hur jag mår – vad som är min känsla. Jag säger att jag känner mig som om alla vill bestämma över mig hela tiden. Var och en taget för sig en vänlig gest. Allt samtidigt helt outhärdligt och något som tränger bort allt normalt från mina dagar. Jag säger till om jag behöver något. Trots. Säger kuratorn. Och ja, jag vill också lägga mig på golvet och sprattla och skrika. Jag vill inte jag vill inte.

På födelsedagskvällen får jag ett meddelande på facebook. En bekant skriver grattis men också att hon läser min blogg. Att hon tänker mycket på mig. Att hon tänker att jag skriver om roliga och bra saker i mitt liv. Att det gör henne glad. Och dagen slutar med att någon förstod mig en stund.