Boken

Min nya bok har kommit. Hämtar en kartong med författarexemplar på ICA. Den är inte bara min. Men min i alla fall. Den presenteras på ett seminarie med blommor och champagne efteråt. Professorn skjuter korken högt i taket och vi pratar med varandra. Men jag har svårt för småprat. Jag kan prata på riktigt om boken. Och om min sjukdom. Men inte svara på frågor om hur det är annars eller vad man ska göra på semestern. Det är saker som inte finns. Jag åker taxi hem. En spypåse i handväskan. På ytan finklädd och nöjd. Signerat böcker och svarat på frågor om viktiga och roliga saker. Innan seminariet sms:ade jag med kollegan som ska dit. Vi ska dela upp vad vi ska säga. Jag tänker att jag ska mumla något kort om idén till boken och arbetet. Han tänker att det är jag som ska prata om teorierna i boken. Först känner jag mig lite stött och tänker att han inte tar hänsyn. Sedan undrar jag till vad han ska ta hänsyn? Jag är ju jag fortfarande. Cellgifterna har inte bränt alla hjärncellerna än. Det är ju precis det jag vill. På väg in i salen frågar han om det här är första jobbet jag gör på ett par veckor. Han vet hur det varit den senaste tiden men kanske inte riktigt hur illa. Han vill nog veta hur beredd han behöver vara på att ta över. Men jag håller ihop. Eller det gör jag inte. Jag gör bara det jag gör i vanliga fall när jag jobbar. Precis som vem som helst. Det finns fortfarande sådana stunder! Jag hade nästan slutat hoppas på det.

Ska vi titta på djur snart? Frågar du på morgonen. Du menar nog djurparken i det andra landet dit du och pappa gick nästan varje dag när jag var hos doktorn. Men jag tänker på Kolmården. Vår lilla resa varje år sedan du föddes. Men i år en omöjlighet. Om inte pappa drar runt mig i en sådan där skrinda. Jag vet inte om det går. Men jag kanske kan hoppas. Det är lite bättre nu. Rollatorn tar mig runt. Den nya sängen ger mig bättre nätter. Morfinet och det andra knarket dövar utan att söva. Jag ska få mer blod från någon generös människa som ger mig mer kraft. Jag har tränat i bassängen med PT:n. Allt en omöjlighet nyss. Semester?

Ringer Kolmården och frågar lite försiktigt om det ena och det andra. Rörelsehindrade får köra bil in i parken med grindtillstånd. Hör på den!