Vännen

Hon kommer som en fläkt från en annan tid. En doft av syrén och mysk och ros. Hon strålar. Hennes ögon har svarta linjer målade och läpparna glänser. Hon är vacker. Korpsvart hår. Spetsstrumpor. Hon är min vän. Vi pratar om forskning. Om resor. Om att bada. Om rent vatten. Om min förbannade sjukdom. När hon ska gå gråter jag. Jag strålar inte alls. Jag är helt matt. Luktar oduschat och har skrynkliga jeans och en tunika som inte passar ihop. Jag vill hålla i hennes livskraft, hennes lyskraft. Jag vill vara som hon. Som jag. Som jag var förut. Jag vill vara en del av det liv vi pratar om. Det som var mitt liv förut. Varje gång hon är i Sverige och vi ses tänker jag att det är sista gången. Sista gången vi möts. Jag vill inte. Jag vill ha henne kvar. Så många fina människor jag så nyligen lärt känna. Det är inte rättvist. Jag vill ha mer.

Jag vill inte att du ska se att jag gråter bakom hennes rygg i hennes famn. Du ser att vi kramas men ser tack och lov bara det. Inte mitt ansikte. Kramas alla!!! Ropar du och kommer springande. Det betyder att man ska kramas hela familjen tillsammans i en stor gruppkram med armarna runt varandra. Hon lyfter upp dig och in dig i vår kram. Vi kramas alla. Jag vill vara här nästa gång hon kommer. Jag vill ha mer.