Förberedelser

Bussen kommer farande nedför en backe. Rakt ut i korsningen. Svänger. Girar. Välter. Fortsätter glida på sidan i en skriande krasch mot en stolpe och trottoaren. Det händer i Turkiet. I Alanya där jag var med min mamma och pappa för länge sedan. När jag var 14 år. Två människor dör. En kvinna som är 68 år. En pojke som är 14. En mamma? En mormor? En son. En bror? Ingen hinner säga hej då. Ingen hinner förbereda sig för vad som ska hända nedanför backen. Kanske hinner dom hålla i sig. Skrika något. Men ingen hinner säga hej då.

Mitt liv är det motsatta. Ett utdraget hej då. Det har varat ett år nu. Sedan jag fick veta. Ibland säger jag det högt. Hej då snön i våras. Hej då isen på sjön och skidorna. Vi ses nog inte mer. Ibland säger jag det inuti när jag träffat en vän som bor långt borta. Eller bara till mig själv när någon frågar om vi ska ses. Jag har redan sagt hej då, så nej. Jag hinner inte. Hej då Snorpans första skoldag som jag inte får vara med på. Hej då min mamma och pappa som små russin på servicehus. Det behöver jag inte vara med om. Nu är dom starka och pigga. Hej då löpskorna, vi är redan klara nu. Hej då Vansbrosimmet jag kommer inte tillbaka. Hej då smultronen i backen ner mot sjön. Och mitt evighetslånga hej då till dig här. Hundratals hej då gömda i lådor, böcker och presenter. Jag fanns här. Jag ville inte gå. Men jag säger hej då.

Vi pratar om det idag du och jag i köket. Vi ska åka och försöka köpa en mindre och billigare bil. Jag förklarar. Det räcker med en liten bil för det är bara du och Pappa som ska åka i den. För jag är sjuk och blir inte frisk. Vi står i köket och jag sitter på huk framför dig. Men du kan äta hostmedicin så blir du frisk! Nej det går inte…jag blir sjuk och sen dör jag och kommer till himlen. Till Pippis mamma. Ja hon var också sjuk, säger du. Då när jag kommer hem och du inte är hemma gråter jag, fortsätter du. Ja, säger jag det gör du kanske ibland. Sen blir jag sjuk och kommer till himlen, testar du. Nej säger jag, bara stackars mamma är sjuk. Då blir det bara jag och pappa…säger du långsamt. Och om pappa åker till himlen då blir jag ensam? Frågar du. Nej säger jag då kommer mormor och morfar. Och tar hand om mig! Fyller du i. Men Pappa ska inte till himlen säger jag. Bara jag. Då kan vi köpa en ny mamma, säger du som fått egna glasspengar i sommar. Sen är du tyst. Skrattar….neeej det finns inga mammor att köpa ju! Du gråter säger du och tittar på mig. Din blick är orolig. Annorlunda. Ja säger jag. Jag vill ju stanna här med er.

På kvällen hasar jag mig upp på träningscykeln. För jag har mindre ont just nu. Någonting har verkat lite. Min kurator, min reiki och min PT säger alla samma sak. Vänta inte på att smärtan kommer tillbaka. Gör saker nu. Var inte sjuk när du inte är det. Freda det friska. Säg nej till mer vård än du behöver. Säg nej till omtanke och hjälp som ni inte behöver nu. Som bara får dig att känna dig sjukare.  Bygg upp det friska. Gör motstånd. Trotsa. Jag cyklar långsamt 15 min. Vi har inte sagt hej då än jag och cykeln.

Midsommar (Best of)

Min bästa midsommar är många midsomrar. De första är de när jag är liten. När den yttersta ringen runt midsommarstången töjs ut och nästan spricker och jag måste springa så fort som benen bara orkar. Jag är kanske 6, 7 och 8 och 10 år. Min morfar vilar på en bänk i skuggan med käppen. Jag får pengar att köpa lotter och vinner en stor grön råtta som får heta Fritz. Min pappa kastar pil och bollar i en hink och missar aldrig. Jag kastar pil hemma också. Och när jag är student och en dart-tavla sitter på en pub upptäcker jag att jag också minns. Att jag heller aldrig missar. Jag har en blomsterkrans i håret som min mamma gjort, men som töjs ut och kliar och glider isär. Och vita finskor och ibland får man rida på en ponny.

Nästa samling bästa midsomrar inträffar när jag är lite äldre. Kanske 24? Och kanske 25? Eller mer? Vi åker ett gäng tjejkompisar från Stockholm med båt till en ö i Östersjön. Där solen alltid skiner fastän Stockholm vadar i regn. Jag har inte tänkt på de dagarna på länge. Men kvällen innan Midsommar i år sitter jag ensam hemma. Pappa är med vänner. Du sover. Jag hittar en film på tv som heter Äntligen midsommar. Dylan från Beverly Hills kommer i sportbil till Trosa och Olle Sarri och andra fyllnar till i en fest som degenerar på helt oväntade sätt. Den är förstås ganska dålig. Men också sann. Folk på fyllan som ska ut och simma efter någon annan som är i en båt. Hångel och dans och barnkalas i ett virrvarr av mygg och regnskurar.

Till ön i Östersjön har en av vännerna tagit med sig en strandad kollega eller bekant. Han är från England. Lite som den exotiska Dylan i sportbilen. Fastän inte alls lika snygg. Framme på ön har festfixaren kört ut traktorn ur ladan så att vi kan ställa upp bordet och duka där inne eftersom det ska regna. När allt är ordnat strålar solen och vi räknar ett två tre och lyfter ut hela långbordet i solen utanför ladan. Några har kransar. Någon har kopierat ett sånghäfte och båtsprit och hembränt snapsas. Vi är snart fulla som ägg allihopa och vårt bord står precis bredvid vägen där folk går till festplatsen. En hemrest ö-bo på kalaset ska gå och kissa. Hittar en tjej i skogen och får sig ett nyp. En ö-bo har inget hår och lindar en flickas syrénlila paschminasjal som en turban runt huvudet. Den storväxte snusande festfixaren faller pladask för en av väninnorna. Skickar sms i veckor efteråt. Som inte går att läsa. För han kan bara skriva fonetiskt. På ö-dialekt. Året efteråt är det en av de andra väninnorna han älskar. Vi rör oss mot festplatsen. När stången ska resas och de darriga farbröderna från hembygdsföreningen ber om hjälp rycker våra vänner in. En av dem, Fredrik – eller Fred-Erik som han kallar sig denna afton – tränger sig glatt in framför åldermannen och rycker upp stången i ett enda knyck. Trots mitt dimmiga tillstånd inser jag och flera av oss att detta inte var som det borde. Sedan ska dansen starta. Tycker barnen. Men det finns ingen som ska leda någon dans. De små sparkar otåligt med tårna i gräset och tittar omkring sig. Jag och en väninnas kille tittar på varandra i snurrigt samförstånd och rycker in. Hugger tag i varandra och drar med oss barnen och alla som vill i små grodor och jungfru jungruskär. Jag vill minnas att det var uppskattat. Att vi sjöng ganska fint. Men kanske var det bara ett fylleslag?

Lite senare är Sten sten och somnar i en rabatt utanför huset där vi bor. Vi andra har tänt strålkastarna på en bil på vägen bredvid ladan och dansar vilt tills solen går upp. Engelsmannen limmar här och där. Mitt hjärta är redan taget. Vi stannar flera dagar sedan. Äter chips, flundror och grillar. Seglar med en tvåmastad skonare, bastar och hoppar i iskallt vatten och går på vinprovning i äppellunden. Ett år åker vi hem dagen efter. En lång båtfärd. Jag går ner till Ica för att handla. Det är tomt i kylen. Ica som är öppet varje dag är stängt. ”Inventering” står det på en skylt. Det är midsommardag. Öde. Jag cyklar till Hellasgården. Sitter ensam på en sten vid vattnet och andas sommarluft. Kastar kottar som plaskar. Tittar. Vilar. Bara jag. Det börjar duggregna. Dagen efter med ledsenhet i magen. Svårt att skilja från de verkliga känslorna.

En annan midsommar mitt emellan eller kanske före? Västkust. Glommen. Förälskelse. En stuga nära vattnet. Finfolk från finkvarter. Vännens vän polisen till bordet. Efter kravallerna där vänner farit illa där ilskan i mig kokat. Förälskelsens oro för kollisionen. När korten Örjansvall och Halmstad hamnat hos oss två. Berättelserna som möttes. Hur landsortspolisen fått köpa egna skydd på Intersport. Hur massan ropade numret på den ena och den andras hjälm och stenarna haglade. Hur mina vänner tvangs ligga med ansiktet mot asfalten i jakten på ”tyska terrorister” i en antivåldsmanifestation. Sparkades. Skuffades. Oskyldiga. De andra som tvangs sitta på Järntorget i timmar för att sedan bussas långt bort och gå miltals hem. Ingen vet varför. Veckan innan när en järnring av containrar radades upp runt kvarteren i stan som plötsligt blev belägrad. Till och med jag ville kasta stenar på vem som helst. En provokation. Jag som bott i staden förbjöds passera mina vanliga gator. George Bush skulle gå där nästa vecka. Efteråt nu. Olika sidor som möttes i solen. Andra berättelser som fick höras. Örjansvall som låg i Halmstad i alla fall. Andra sjöng snapsvisor i stämsång som en OD-konsert i grönskan. Henke ”sjöng” ålefiskarens vals. Allt falskare för var gång. Sedan somnade förälskelsen och jag nära nära på soffan. Alla runt omkring på golvets madrasser och kuddar. Morgonen efter rusade vi skrikandes över golfbanan för att bada. Surmulna golfsnobbar i keps grinade illa. Vi önskade vi hade vågat springa nakna allihopa men modet var mindre än kvällen före. Bilen på vägen hem. Varmt. Pirrigt. Våra händer nära.

Sedan dröjer det några år igen. Det är 2010 och du har fötts. Vi är kvar på BB och du är alldeles morotsgul. Solar i solarium. 2011 och vi dansar där jag var när jag var liten. Fastän allt har blivit mindre. På riktigt. Bara en enda ring kring stången. Men vi hoppar och skrattar och sjunger. Och förra året och i år. Du är min Midsommar nu.

En början

Jag kommer till jobbet. Korsar gården som är tom. Nästan. Bakom mig kommer en storväxt ung man i träningsoverall, keps och skägg. Han ropar högt. Med en dialekt från förorten. Men du blir bara sötare och sötare för varje dag ju! Han ropar till en ensam studenttjej som sitter med en dator på bänkarna utanför det sommarstängda cafét. Hon ser trött ut. Osminkad. Håret draget i en tofs. Armbågarna på bordet och stirrar in i skärmen och uppgiften som måste skrivas färdigt. Va?! Säger hon halvsurt. Han upprepar. Du blir bara sötare och sötare för varje dag ju – helt galet!! Hon ler. Vilken början på dagen liksom! Jag ler stort och vänder bort huvudet för att inte inkräkta.

Mitt trots

Jag fyller år. Med all sannolikhet för sista gången. Jag försöker att inte låtsas om att jag vet. Det går ganska bra. Du säger att jag ska ha blomkransen i papper som du gjort på förskolan. Jag har den på huvudet när vi går dit. För det är min födelsedag. Vi ska göra tårta säger du. Ok säger jag. Det blir kalas. Fastän jag egentligen inte vill. Men sedan kommer födelsedagskorten. Det kommer säkert tio stycken. Fina glada bilder och blommor. Hipp hipp, hjärtliga gratulationer och med en enkel tulipan. Men alla. Alla utom en  har skrivit till en extra rad. En rad i stil med: ”Vi tänker på dig” ”Vi vet att du har det svårt men vi tänker på dig”. KRAM med versaler. Jag förstår att man menar väl. Att man vill skicka något mer än grattis till någon man vet är sjuk. Men det är överväldigande jobbigt. Grattis och en glad bild på en tårta – men glöm inte bort att du snart ska dö! Så känns det för mig. Mer och mer för varje satans kort jag öppnar. Ett kort är dessutom ett murrigt grönt kondoleanskort med samma budskap. Grälla färger lämpar sig inte för någon som är döende. Har man givetvis tänkt. Någon vars vardag ju måste var mörk och outhärdlig. Men det är den inte. Min födelsedag var en solig och bra dag. Men den blev tyngre av alla fraser om att man tänker på mig och känner för mig och vet hur illa det är. Jag ville glömma det men alla påminde. Dagen efter slänger jag alla korten utom det enda som bara sa grattis. Alla menar väl men det träffar fel. Jag blev bara ledsen.

Vänliga omtänksamma människor erbjuder hjälp med att göra saker vi inte behöver. Att handla, att ta med sig mat vi inte önskar, att tvätta fastän vi har så mycket kläder att det inte behövs på en hel månad om vi inte vill, att göra saker för oss som vi inte inte vill göra, att fråga och erbjuda olika stolar och kuddar till mig fastän jag kan sitta varsomhelst. Hemsjukvården ringer varenda dag. Kommunen om bostadsanpassning. Sköterskan om tider för det ena och det andra som inte är så viktigt eller akut. Arbetsterapeuten om elmopeden. Allas saker är säkert bra och viktiga. Men inte just nu och inte allt på en gång. Jag har fullt sjå att bara vara småbarnsmamma och att jobba. Jag vill  inte rusa från provtagning till provtagning för saker som inte känns angelägna. Vaddå kan du inte komma på måndag? Nej. Och jag vill inte ens lämna en förklaring. Jag vill bara få bestämma själv. Att nej på födelsedagar provar jag inte ut elmopeder eller tar emot blodtransfusioner. Det är en principfråga. Min kurator frågar hur jag mår – vad som är min känsla. Jag säger att jag känner mig som om alla vill bestämma över mig hela tiden. Var och en taget för sig en vänlig gest. Allt samtidigt helt outhärdligt och något som tränger bort allt normalt från mina dagar. Jag säger till om jag behöver något. Trots. Säger kuratorn. Och ja, jag vill också lägga mig på golvet och sprattla och skrika. Jag vill inte jag vill inte.

På födelsedagskvällen får jag ett meddelande på facebook. En bekant skriver grattis men också att hon läser min blogg. Att hon tänker mycket på mig. Att hon tänker att jag skriver om roliga och bra saker i mitt liv. Att det gör henne glad. Och dagen slutar med att någon förstod mig en stund.

Tandis

Första besöket hos tandläkaren. Du har väntat och längtat. Vi har läst om Prick och Fläck som tandtrollar. Om Moa som går på sitt första besök. Varje kväll har du frågat om det är imorgon vi ska dit? Snart. Du vet inte det som alla vuxna vet. Att tandläkarbesök är något de flesta känner obehag, rädsla och ångest inför. Men för dig är det gratis och kul. Ett äventyr nästan.

Vi får vänta jättelänge i väntrummet. Vi är tidiga. Och de är sena. Jättesena. Vi leker med en bil, med pussel som saknar en massa bitar och tidningar som saknar sidor och en Pippi som tappar byxorna. Fastän allt annat är nytt och fint. Ropar de Snorpan nu? Säger du förväntansfullt varje gång dörren öppnas. Ska de ropa på Randers nu? Det är en figur i Prick och Fläcks väntrum. En randig figur. Men här i väntrummet finns bara en Frans och en Peter och en Ingeborg. Men så kommer det äntligen någon och ropar Snorpan. Jag är lite blyg! Säger du och tar mig i handen när vi närmar oss dörren. Sköterskorna i receptionen utbrister i ett unisont ÅÅÅÅååååh vad sött!!! Du hoppar till. Vi följer med. Du går långsammare och långsammare i korridoren. Det surrar och luktar lite nytt och konstigt. Inne i tandläkarens rum gömmer du dig bakom mina ben och påpekar igen att du är blyg. Och att du inte vill sitta i stolen. Stolen som du tjatat och drömt om i veckor. Jag får sätta mig med dig i knät. Jag gör mig stor och stadig och lägger dina ben mellan mina. Mina axlar kupade så du liksom kan känna mig runt omkring. Omsluter dig. Tandläkaren pratar. Du får en tandborste. Du väljer den blå. Han vill titta i munnen. Du har tränat på att gapa stort stort. Nu gör du det försiktigt. Han sätter på sig ett förstoringsglas i en snodd på pannan och säger att det är för att dina tänder ska bli större. Men jag vill inte att mina tänder ska bli större! Utbrister du oroligt. Jag förklarar. Du tar ett djupt andetag. Nästan en profylaxandning. Åh djupandning som förberedelse men vad bra nu är du beredd säger tandläkaren. Du öppnar försiktigt igen och han stoppar in en liten spegel. Säger att du har jättefina tänder. Räknar. Sedan får vi visa hur vi borstar. Insidan också och längst bak säger, sköterskan. Sedan är det plötsligt slut. Vi åker ner med stolen och du får en flagga och en påse. Det är en papperspåse – en sådan du fick ditt livs första godis i på ett kalas alldeles nyss. Är det godis i? Frågar du förväntansfullt. Mamma känner sig skyldig. Nej det är ballong och reflex och klistermärken skrattar sköterskan. Ut i korridoren. Du strålar. Skyndar ut till mormor och morfar som fått skjutsa oss hit. 400 meter hemifrån. När jag sitter i bilen känns det fånigt. Som om jag lätt skulle kunna gå ju. Men så minns jag. Bara sista backen upp från Förskolan är en prövning som slutar i hostattacker, vilopauser och ibland kräkning. Hur pigg jag än ser ut idag. Hur soligt och fint det än är ute.

Du berättar ivrigt för mormor. Jag gapade JÄTTESTORT. Och jag var JÄTTEDUKTIG!

Boken

Min nya bok har kommit. Hämtar en kartong med författarexemplar på ICA. Den är inte bara min. Men min i alla fall. Den presenteras på ett seminarie med blommor och champagne efteråt. Professorn skjuter korken högt i taket och vi pratar med varandra. Men jag har svårt för småprat. Jag kan prata på riktigt om boken. Och om min sjukdom. Men inte svara på frågor om hur det är annars eller vad man ska göra på semestern. Det är saker som inte finns. Jag åker taxi hem. En spypåse i handväskan. På ytan finklädd och nöjd. Signerat böcker och svarat på frågor om viktiga och roliga saker. Innan seminariet sms:ade jag med kollegan som ska dit. Vi ska dela upp vad vi ska säga. Jag tänker att jag ska mumla något kort om idén till boken och arbetet. Han tänker att det är jag som ska prata om teorierna i boken. Först känner jag mig lite stött och tänker att han inte tar hänsyn. Sedan undrar jag till vad han ska ta hänsyn? Jag är ju jag fortfarande. Cellgifterna har inte bränt alla hjärncellerna än. Det är ju precis det jag vill. På väg in i salen frågar han om det här är första jobbet jag gör på ett par veckor. Han vet hur det varit den senaste tiden men kanske inte riktigt hur illa. Han vill nog veta hur beredd han behöver vara på att ta över. Men jag håller ihop. Eller det gör jag inte. Jag gör bara det jag gör i vanliga fall när jag jobbar. Precis som vem som helst. Det finns fortfarande sådana stunder! Jag hade nästan slutat hoppas på det.

Ska vi titta på djur snart? Frågar du på morgonen. Du menar nog djurparken i det andra landet dit du och pappa gick nästan varje dag när jag var hos doktorn. Men jag tänker på Kolmården. Vår lilla resa varje år sedan du föddes. Men i år en omöjlighet. Om inte pappa drar runt mig i en sådan där skrinda. Jag vet inte om det går. Men jag kanske kan hoppas. Det är lite bättre nu. Rollatorn tar mig runt. Den nya sängen ger mig bättre nätter. Morfinet och det andra knarket dövar utan att söva. Jag ska få mer blod från någon generös människa som ger mig mer kraft. Jag har tränat i bassängen med PT:n. Allt en omöjlighet nyss. Semester?

Ringer Kolmården och frågar lite försiktigt om det ena och det andra. Rörelsehindrade får köra bil in i parken med grindtillstånd. Hör på den!

Vännen

Hon kommer som en fläkt från en annan tid. En doft av syrén och mysk och ros. Hon strålar. Hennes ögon har svarta linjer målade och läpparna glänser. Hon är vacker. Korpsvart hår. Spetsstrumpor. Hon är min vän. Vi pratar om forskning. Om resor. Om att bada. Om rent vatten. Om min förbannade sjukdom. När hon ska gå gråter jag. Jag strålar inte alls. Jag är helt matt. Luktar oduschat och har skrynkliga jeans och en tunika som inte passar ihop. Jag vill hålla i hennes livskraft, hennes lyskraft. Jag vill vara som hon. Som jag. Som jag var förut. Jag vill vara en del av det liv vi pratar om. Det som var mitt liv förut. Varje gång hon är i Sverige och vi ses tänker jag att det är sista gången. Sista gången vi möts. Jag vill inte. Jag vill ha henne kvar. Så många fina människor jag så nyligen lärt känna. Det är inte rättvist. Jag vill ha mer.

Jag vill inte att du ska se att jag gråter bakom hennes rygg i hennes famn. Du ser att vi kramas men ser tack och lov bara det. Inte mitt ansikte. Kramas alla!!! Ropar du och kommer springande. Det betyder att man ska kramas hela familjen tillsammans i en stor gruppkram med armarna runt varandra. Hon lyfter upp dig och in dig i vår kram. Vi kramas alla. Jag vill vara här nästa gång hon kommer. Jag vill ha mer.