den här våren

Dom säger kämpa. Var stark. Tröstar. Stöttar. Jag ligger som en sten på marken. Någon annan säger att han är glad att jag får den här våren. Inte ledsen för att jag förlorar en massa saker. Glad för att jag får något. Jag håller i den meningen timme ut och timme in medan varmvattnet strilar ner över min rygg för att dämpa smärtan. Medan jag sitter dubbelvikt vid entrébänken till Radiumhemmet och spyr av morfinet. En okänd kvinna stannar och frågar om jag behöver något. Vadsomhelst? Ett glas vatten och ett snytpapper, tack. Hon kommer tillbaka. Jag säger tack. Mumlar om morfin och blodtransfusion att det kanske blir bättre senare idag. Hon klappar mig omfamnande på armen och ryggen. Liksom gnuggar. Jag tittar upp. Hon ser ut som jag. Smal. Sjuk. Ledsen. Orolig. Hon gråter också. Hon försvinner iväg. Jag säger tack igen. Önskar jag hade styrkan att sätta mig vid stenmuren på andra sidan. Jag trodde vi skulle äta glass där idag, jag och barndomsvännen som ska hålla mig sällskap en stund. Men det regnar ändå så jag kan skylla på det.

Så blir det helg. Vi åker till landet över dagen. Det brinner i kaminen. Du springer som en tätting fram och tillbaka ut och in. Jag spelar på grässtrån. Spelar fiskespelet. Sover. Spelar mer spel. Fikar. Ute i solen. Tittar på äppelträdet som rasar ihop. På gullvivorna mormor plockar. Jag fick det här. Våren är min idag.

The road to Guantanamo

Det är natt. Klockan är 04.42. Du hostar och har kommit in till vår säng. Sover på tvären. Pappa vid fotänden. Jag kan fortfarande inte ligga ner på grund av ryggsmärtorna där tumörerna trycker på. Halvsitter mot en samling kuddar. Vaknar ordentligt. Smärtan outhärdlig. Men vill inte ta en kortverkande morfin nu när jag är hungrig, redan illamående och det bara är två timmar kvar tills jag kan ta en ny dos av det långverkande. Går ut i badrummet. Kissar. Sätter mig på knä på badrumsmattan. Lutar mig framåt. Pannan mot golvet. Händerna knäppta runt fötterna under rumpan via ryggen. Jag tror positionen heter ”barnet” på yogaspråk. Spänner några muskler och tar spjärn. Hittar ett smärtfritt läge. En millimeter av vila för just dessa nerver. Somnar så. Vaknar 5.56 och jublar. Det är bara 30 min tills natten är slut.

Tänker på filmen vi nyligen såg. The Road to Guantanamo. Hur vi frågade oss hur det går till att skapa människor som utför sådana ondskefulla handlingar. Hur man gör för att stänga av för lidandet hos den man plågar. Människor i burar. Hukandes med kedjor fastsatta i ett hål i golvet. Hur gör man för att sova? Nu vet jag. Någonstans i den brinnande smärtan finns ett litet hålrum. En vila. En andning. Människokroppen klarar så oändligt mycket mer än man tror, som en sjuksyster sa till mig när jag var orolig en dag i det andra landet.

Sedan. Bättre smärtlindring. Dimmiga dagar. Stunder av klarhet och styrka. Dimma igen. Jag förstår att det är såhär det blir. Dimman tjockare. De andra stunderna allt kortare. Men som min kloka vän Abba sa att jag själv sagt: Jag kan inte hålla på och dö hela dagarna. Det gör jag ju ändå. Jag måste leva nu. Människan klarar så klarar så oändligt mycket mer än man tror.