Hanna Fahl <3

Det här är ett kärleksmail. TIll skillnad från de så omtalade hatmailen. De som journalister, författare, programledare, politiker och andra som försöker göra skillnad får. Av rasister, nazister, kvinnohatare, fegisar och andra surkart. När du blivit stor Snorpan har det säkert skrivits avhandlingar om fenomenet. I år har det rasat en debatt i tidningar och på internet. Du kan säkert söka och hitta mycket obehagligt. Själv såg jag en dokumentär på TV som gav mig illamående i en vecka. Så därför ville jag ta mig tid att göra det här.

När jag var tolv-tretton år fanns ett pojkband som var bäst av allt. Tyckte jag och mina tjejkompisar. Vi stod utanför Hotell Sheraton och fångade apelsinskal från fönstren, pratade med gitarrister, vakter och varandra. Skrek och sjöng och skrattade. Jag tog nattbussen till stan för att köpa oss biljetter. Kassan öppnade 10.00. Jag hade så mycket fjärilar i magen att hela bussen skakade när jag åkte till skolan för att dela ut mitt byte till dom andra. Första parkett! Några sov utanför Globen. Vi klämdes ihop mot kravallstaketen och skrek så lungorna vände sig ut och in när strålkastarna tändes. Eller redan när sound-checket drog igång. Vi kunde varje ord och danssteg. Vi var tillsammans. Vi delade något vuxenvärlden inte förstod. Vi hade ett eget språk. Flydde tråkiga läxor, komplex och töntiga eller taskiga killar i skolan. Efteråt tog jag och bästisen tåget till Göteborg för att göra om det. Vi fick skjuts i lastbilen hem till Stockholm av morbror Pippi efteråt. Ett lyckorus och ett pipande i öronen som varade i evigheter efteråt. Någon dag senare recenserade Expressens Mats Olsson konserten. Det var en nedskrivning utan dess like. Framförallt hånades vi fans för vårt skrikande och dyrkande och bandet för att inte skriva sina egna låtar och igen – vi för den dåliga smaken att gilla det ändå. Uppbragd skrev jag ett argt brev till Mats Olsson som aldrig svarade. Hur kunde man låta en sådan gubbe recensera något han uppenbarligen inte förstod någonting av?

Häromdagen läste jag så Hanna Fahls artikel i DN. Den handlade om Justin Bieberfans som hånas på olika håll. Bland annat genom ett smaklöst skämt i radio där man förväntas skratta åt en stackars lurad ung och förälskad flicka. Hanna skriver om hur det alltid är de unga flickorna som inte kan försvara sig. Om medias von Oben-perspektiv mot tonårstjejer. Inte hånas väl Bajen-supportrar med samma passion – för något i detta fall idrottsmässigt lika kasst som pojkbanden kanske var musikaliskt – det är ju inget som går att objektivt avgöra. Det handlar om åsikter och uppfattningar. Även fast fotbollssupportrarna skriker precis lika mycket. Hänger efter spelarna på träningar. Får tag på deras mobilnummer och sms:ar. Sniffar på gamla svettiga tröjor och skor de fångat.

Hanna: Såhär 25 år senare gav din artikel mig äntligen upprättelse. Tack. Din text innehöll allt det mitt unga tonårs-jag försökte säga till Mats Olsson men med en vuxens analytiska förmåga och skärpa. Jag blev helt upprymd och varm i magen. <3 Hanna <3 Från hela mitt bultande prepubertala hjärta till mitt oroade modershjärta idag.

Nu när jag snart inte kan skydda dig från världens ondska min älskade Snorpa, nu när jag snart bara kan se ner på eländet från ett moln därovan, då ger det mig ett sådant oändligt hopp om framtiden att sådana som Hanna Fahl finns. Som ser. Som säger. Som pekar.

Här kan man läsa artikeln:

http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/hanna-fahl-det-ar-inget-skamt–vi-forvantas-bara-garva-at-att-de-unga-tjejerna-s