M som i Maman

Vi duschar ihop du och jag. Jag på den lilla vita pallen. Du står bredvid. Med burkar och vattenkannor och ankor. I imman ritar vi glada gubbar. Gör ett S som i Snorpan! Säger du. Jag ritar ett S. Säger att du kan också. Nej det är svårt säger du. Vi gör tillsammans säger jag. Tar ditt finger mellan mina och ritar ett stort svängigt S. Du skrattar högt och slår dig på benen. Så händer det. Du sätter fingret mot glaset och skriver ett M. M som i Maman! Säger du triumferande. Maman är ju mamma på franska. Jag skrattar också. Du hoppar och skriker. Ritar ett M till. M som i Mamma! Maman ! Jag ropar samma sak. M som i Mammaaa!!!! Vi skrattar så vi tjuter. Du halkar runt som en våt tvål på kaklet och välter vattenhjul och trampar på spadar. Jag håller min hand på din rygg. Våra kroppar som en. Igen. Som då när du var liten. Du ritar fler M. Några blir mer som två parallella streck och vi försöker igen. Du skrattar så mycket att du knappt kan stå och illtjuter av glädje. Grannarna under är nu också helt säkra på hur Maman stavas. Jag släpper taget inombords. Tjuter jag med. Tårar av lycka bland duschdropparna. Vi kramas. Du kan skriva M som i mamma. Fastän du inte ens är tre år. Jag är den stoltaste av alla mammorna i universum. Jag fick vara med om det här. Och du är den stoltaste av alla barn som upptäckt att dom lärt sig något idag. Något som du känner är viktigt. Som du instinktivt känner en hoppande lycka över.

Mors dag

Jag får ett par strumpor som det står mamma på. Det är min fjärde mors dag. Fastän du inte har fyllt tre. För jag tvingade omvärlden att fira mig när jag var gravid. Man blir knappt mer mamma än så ju…Jag får ett kort också. Du har skrivit och läser själv: God kram och god puss. Ungefär som god jul tänker jag.

Vi leker med bästisen. Vi är i parken! Underbara parken. Dit jag inte kan ta med dig längre eftersom jag inte kan springa ikapp dig om något händer. Du och bästisen spelar fotboll, leker i huset och grejar. Jag sitter, ligger och hukar lite här och där. Med bästisen mamma. Trots att jag inte kan stå tänker jag inte sjuk sjuk sjuk. Jag tänker sol, grus och barn. Vi pratar sandaler. Mat. Förskolor.

den här våren

Dom säger kämpa. Var stark. Tröstar. Stöttar. Jag ligger som en sten på marken. Någon annan säger att han är glad att jag får den här våren. Inte ledsen för att jag förlorar en massa saker. Glad för att jag får något. Jag håller i den meningen timme ut och timme in medan varmvattnet strilar ner över min rygg för att dämpa smärtan. Medan jag sitter dubbelvikt vid entrébänken till Radiumhemmet och spyr av morfinet. En okänd kvinna stannar och frågar om jag behöver något. Vadsomhelst? Ett glas vatten och ett snytpapper, tack. Hon kommer tillbaka. Jag säger tack. Mumlar om morfin och blodtransfusion att det kanske blir bättre senare idag. Hon klappar mig omfamnande på armen och ryggen. Liksom gnuggar. Jag tittar upp. Hon ser ut som jag. Smal. Sjuk. Ledsen. Orolig. Hon gråter också. Hon försvinner iväg. Jag säger tack igen. Önskar jag hade styrkan att sätta mig vid stenmuren på andra sidan. Jag trodde vi skulle äta glass där idag, jag och barndomsvännen som ska hålla mig sällskap en stund. Men det regnar ändå så jag kan skylla på det.

Så blir det helg. Vi åker till landet över dagen. Det brinner i kaminen. Du springer som en tätting fram och tillbaka ut och in. Jag spelar på grässtrån. Spelar fiskespelet. Sover. Spelar mer spel. Fikar. Ute i solen. Tittar på äppelträdet som rasar ihop. På gullvivorna mormor plockar. Jag fick det här. Våren är min idag.

The road to Guantanamo

Det är natt. Klockan är 04.42. Du hostar och har kommit in till vår säng. Sover på tvären. Pappa vid fotänden. Jag kan fortfarande inte ligga ner på grund av ryggsmärtorna där tumörerna trycker på. Halvsitter mot en samling kuddar. Vaknar ordentligt. Smärtan outhärdlig. Men vill inte ta en kortverkande morfin nu när jag är hungrig, redan illamående och det bara är två timmar kvar tills jag kan ta en ny dos av det långverkande. Går ut i badrummet. Kissar. Sätter mig på knä på badrumsmattan. Lutar mig framåt. Pannan mot golvet. Händerna knäppta runt fötterna under rumpan via ryggen. Jag tror positionen heter ”barnet” på yogaspråk. Spänner några muskler och tar spjärn. Hittar ett smärtfritt läge. En millimeter av vila för just dessa nerver. Somnar så. Vaknar 5.56 och jublar. Det är bara 30 min tills natten är slut.

Tänker på filmen vi nyligen såg. The Road to Guantanamo. Hur vi frågade oss hur det går till att skapa människor som utför sådana ondskefulla handlingar. Hur man gör för att stänga av för lidandet hos den man plågar. Människor i burar. Hukandes med kedjor fastsatta i ett hål i golvet. Hur gör man för att sova? Nu vet jag. Någonstans i den brinnande smärtan finns ett litet hålrum. En vila. En andning. Människokroppen klarar så oändligt mycket mer än man tror, som en sjuksyster sa till mig när jag var orolig en dag i det andra landet.

Sedan. Bättre smärtlindring. Dimmiga dagar. Stunder av klarhet och styrka. Dimma igen. Jag förstår att det är såhär det blir. Dimman tjockare. De andra stunderna allt kortare. Men som min kloka vän Abba sa att jag själv sagt: Jag kan inte hålla på och dö hela dagarna. Det gör jag ju ändå. Jag måste leva nu. Människan klarar så klarar så oändligt mycket mer än man tror.

 

 

Sprak

Det har blivit varmare ute. Mormor och morfar sitter och pratar om besvärlig vårstädning i stugan. Om korsdrag. Råttfällor. Pionerna som bökats upp av vildsvinen. I min näsa kan jag känna doften av elden i kaminen. Höra knastret av tidningspappret längst ner som krullar ihop sig och får formen av eldfängda murklor när brasan tar fart. Kling-gnissel-ljudet när morfar stänger luckan längst ner.

Det är nästan omöjligt. För jag måste jobba. Pappa är borta. Jag har fått ett ASIH-team för jag är bunden till soffan av smärtan just nu. Men jag säger att jag vill åka. Dom blir tysta. Morfar fångar på wolley och planerar om hela helgen. Mormors preussiska ordning dallrar och de säger att de ska återkomma med svaret ikväll. Om det är sol så tror jag vi åker.

Hanna Fahl <3

Det här är ett kärleksmail. TIll skillnad från de så omtalade hatmailen. De som journalister, författare, programledare, politiker och andra som försöker göra skillnad får. Av rasister, nazister, kvinnohatare, fegisar och andra surkart. När du blivit stor Snorpan har det säkert skrivits avhandlingar om fenomenet. I år har det rasat en debatt i tidningar och på internet. Du kan säkert söka och hitta mycket obehagligt. Själv såg jag en dokumentär på TV som gav mig illamående i en vecka. Så därför ville jag ta mig tid att göra det här.

När jag var tolv-tretton år fanns ett pojkband som var bäst av allt. Tyckte jag och mina tjejkompisar. Vi stod utanför Hotell Sheraton och fångade apelsinskal från fönstren, pratade med gitarrister, vakter och varandra. Skrek och sjöng och skrattade. Jag tog nattbussen till stan för att köpa oss biljetter. Kassan öppnade 10.00. Jag hade så mycket fjärilar i magen att hela bussen skakade när jag åkte till skolan för att dela ut mitt byte till dom andra. Första parkett! Några sov utanför Globen. Vi klämdes ihop mot kravallstaketen och skrek så lungorna vände sig ut och in när strålkastarna tändes. Eller redan när sound-checket drog igång. Vi kunde varje ord och danssteg. Vi var tillsammans. Vi delade något vuxenvärlden inte förstod. Vi hade ett eget språk. Flydde tråkiga läxor, komplex och töntiga eller taskiga killar i skolan. Efteråt tog jag och bästisen tåget till Göteborg för att göra om det. Vi fick skjuts i lastbilen hem till Stockholm av morbror Pippi efteråt. Ett lyckorus och ett pipande i öronen som varade i evigheter efteråt. Någon dag senare recenserade Expressens Mats Olsson konserten. Det var en nedskrivning utan dess like. Framförallt hånades vi fans för vårt skrikande och dyrkande och bandet för att inte skriva sina egna låtar och igen – vi för den dåliga smaken att gilla det ändå. Uppbragd skrev jag ett argt brev till Mats Olsson som aldrig svarade. Hur kunde man låta en sådan gubbe recensera något han uppenbarligen inte förstod någonting av?

Häromdagen läste jag så Hanna Fahls artikel i DN. Den handlade om Justin Bieberfans som hånas på olika håll. Bland annat genom ett smaklöst skämt i radio där man förväntas skratta åt en stackars lurad ung och förälskad flicka. Hanna skriver om hur det alltid är de unga flickorna som inte kan försvara sig. Om medias von Oben-perspektiv mot tonårstjejer. Inte hånas väl Bajen-supportrar med samma passion – för något i detta fall idrottsmässigt lika kasst som pojkbanden kanske var musikaliskt – det är ju inget som går att objektivt avgöra. Det handlar om åsikter och uppfattningar. Även fast fotbollssupportrarna skriker precis lika mycket. Hänger efter spelarna på träningar. Får tag på deras mobilnummer och sms:ar. Sniffar på gamla svettiga tröjor och skor de fångat.

Hanna: Såhär 25 år senare gav din artikel mig äntligen upprättelse. Tack. Din text innehöll allt det mitt unga tonårs-jag försökte säga till Mats Olsson men med en vuxens analytiska förmåga och skärpa. Jag blev helt upprymd och varm i magen. <3 Hanna <3 Från hela mitt bultande prepubertala hjärta till mitt oroade modershjärta idag.

Nu när jag snart inte kan skydda dig från världens ondska min älskade Snorpa, nu när jag snart bara kan se ner på eländet från ett moln därovan, då ger det mig ett sådant oändligt hopp om framtiden att sådana som Hanna Fahl finns. Som ser. Som säger. Som pekar.

Här kan man läsa artikeln:

http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/hanna-fahl-det-ar-inget-skamt–vi-forvantas-bara-garva-at-att-de-unga-tjejerna-s

 

Välkommen hem

Hemma. Röntgen på Radiumhemmet. Fastande. Injektion med radioaktivt ämne kl 9.00. Det gör ont att ligga på rygg. Jag gråter mig igenom de 25 minuterna skramlande röntgenmaskin. Efteråt säger sköterskan att hon ser att jag ju ska tillbaka i eftermiddag vid 15.00 så hon ska höra efter hur de ska göra med nålen i min arm. Jag ser frågande ut. I eftermiddag? Ska jag tillbaka hit? Det har ingen sagt? Nej, säger hon, vi visste inte det heller vi såg det nu. På morgonen har jag lämnat dig på förskolan. Kvällen innan har du försäkrat dig tio gånger om att det är jag som lämnar. Och att det är jag som hämtar. Igen. Som vanligt. Ingen annan. Inga snälla vänner, morfädrar, farföräldrar eller grannar. Mamma. Du ser misstroget mot mig när jag går. DU kommer och hämtar mig?!

Jag säger att jag inte vet om jag kan komma tillbaka i eftermiddag. Jag har barn på förskolan. Men när stänger den? Frågar dom. Inte vet jag säger jag men vi ska hämta klockan tre. Och för mig tar det 1.5 timme tur och retur till sjukhuset. Och i dagsläget behöver jag skjuts för jag kan varken gå eller stå utan svåra smärtor. Varför har ingen sagt att jag ska hit två gånger? Det är ändå månader sedan man bokade in röntgen? På min kallelse stod det att besöket förväntades ta cirka 1.5-2 timmar och starta 9.00. Dom säger att läkaren han har begärt en extra röntgen för en mer precis diagnos. Man säger att jag kan ta tio minuter på mig för att försöka rodda förskolehämtning och annat. Jag går ut. Sätter mig i väntrummet. Sjunker ihop. Ont i hela kroppen. Överkörd. Jag gråter. En sjuksköterska kommer och frågar vad som händer. Jag säger att jag tycker att det är respektlöst. Bara för att jag ska dö betyder det inte att jag inte har saker att göra. Hon håller med och säger att hon ska gå och höra varför jag ska göra en röntgen till. Jag säger att min läkare är en hon så det är inte han som begärt den om jag förstått rätt. Hon återkommer. Nej, det är vår röntgenläkare som begärt den, säger hon. Varför det? Säger jag. Hon säger att hon tror han har ett forskningsprojekt om utvärdering av vissa behandlingsmetoder där man testar olika röntgenmetoder men hon ska gå och höra efter.

Hon kommer tillbaka med läkaren. Det är en översittare av värsta sorten. Säger snorkigt: jaha vaddå är det nåt problem här. Jag gråter. Säger igen att jag tycker det är respektlöst att inte meddela läkarbesök/undersökningar till patienten i förväg. Och varför ska man göra två röntgen plötsligt? Han säger spydigt att han minsann trodde att man avsatte en dag för en undersökning så han ser inte problemet. Jag säger igen att eftersom han sett min journal borde han sett att jag har 1. ett litet barn. 2, inte långt kvar att leva, 3, bor på andra sidan stan. Kanske är det ett problem att man inte förvarnar? Jag har gjort denna röntgen 10 gånger nu och det har aldrig tagit mer än 2 timmar. Varför ska jag tro att jag ska vara klar till halv fyra när kallelsen säger max 2 timmar f om kl 9? Skjuksköterskan bryter in och säger att hon ska se till att dom ser över rutinerna i kallelserna i de fall de vill att patienter ska komma två gånger på en dag för detta är uppenbarligen ett problem som kanske inte bara gäller mig. Jag nickar tacksamt. Läkaren ser fortfarande problemet som mitt. Ingen ursäkt.

Jag ställer min andra fråga om varför jag ska göra en röntgen till? Svaret får det att vända sig i magen på mig. Han spärrar upp ögonen vitt och brett. En bättre diagnostik, det är ju målet med all vård i Sverige, vet jag inte det? Jomentjena. Det var inte det jag frågade. Tror han att jag är helt korkad? Jag gråter men klämmer fram ett hånleende till svar. Det var inte det jag frågade säger jag. Jag insisterar. Finns det något skäl för MIG att göra denna? Ja, men då kan man ställa en bättre diagnos och ge en mer sofistikerad behandling förstås. Med tonfallet att jag är en idiot. Jag upprepar: du har ju läst min journal när du bestämde att jag skulle ha en röntgen. Jag är döende. Det enda behandlingsalternativ man givit mig är cellgiften taxol tills jag dör. Det finns inget annat. Oavsett vad denna röntgen visar finns inga andra alternativ att erbjuda mig enligt min onkologs utlåtande. Så, jag frågar igen, är det någon mening för mig att göra denna röntgen – kan den påverka vilken behandling jag får? Nej men du behöver inte göra den! Jag går hem. Sjuksköterskan konstaterar att det inte blev så bra. Jag säger att jag förstår att det inte var deras fel.

Du läkarmiffot! Jag hade så gärna ställt upp och upplåtit min kropp för forskningens skull och ägnat ytterligare 6 timmar åt dig och ditt projekt. OM du hade meddelat i förväg att du bokat in en ny tid åt mig. OM du hade beskrivit vad ditt projekt handlat om och vilken betydelse det hade för framtiden. Men jag är INTE en tillgänglig resurs för Radiumhemmets personal när och hur det passar er och utan information om varför. Efter någon månad i utländsk patientcentrerad vård med ett bemötande som får en att känna sig omhändertagen, omtyckt och prioriterad ser jag tydligt när någon går över gränsen för min integritet och vågar stå på mig. För jag vet att det kan vara annorlunda. Utan att kosta en krona mer. Jag hoppas läkemedelsbolaget som finansierar din forskning drar in dina medel med anledning av bristande etiskt förfarande.