The road to hell is paved with good intentions…att mena väl

Vaknar av en hosta som övermannar mig. Det ser ut som om det regnat ute men det är bara mulet. Slår på datorn för att jobba några timmar innan lördagslättjan eller febern tar över. Vilket som nu kommer först idag. I mitt brev till dig Snorpan har någon igår kväll satt sig och fyllt i en berättelse om en resa till Bajkalsjön som jag skrev om. För min skull. För din skull. Någon vi inte känner som tagit sig tiden. Som varit precis där. Det verkar just lika galet och fantastiskt som jag trott. Som min och Abbas resa mot civilisationens slut i Patagonien. På bussen där vi kanske var de enda obeväpnade resenärerna. I staden som vaknade vid sju på kvällen när jeeparna dundrade in från dagens…strapatser. Eld och rök. Ensamheten i bergen sedan. Att sopa snön av tältet och undra om vi skulle se andra människor idag. Och vilka dom skulle vara. Jag följer järnvägsrälsen hon beskriver, ser fotot och känner min kropp omslutas av det kyliga vattnet. Jag har varit där nu! Ordens betydelse. Hoppet om att det jag skriver till dig ska ge dig en glimt av mig stiger till skyhöga nivåer. Jag är mina ord här till dig. Dessa ord är din mamma. Hastigt nerknattrade med en dator i knät. På olika platser. Precis som när jag jobbar. Glasögonen lite på sniskan. Håret tovigt. I varje saknat kommatecken finns jag.

…och visst menar farmor och farfar väl. Och alla andra farmödrar och mormödrar också. Men att vilja väl och göra gott är inte samma sak. I hyperkapitalismens och masskonsumtionens samhälle som vi människor byggt är det den här generationens mammor och pappor som har i uppgift att säga nej. Att sätta stopp. Att lära våra barn och ibland föräldrar, om värdet av saker och ting. Så önskar jag det vore i alla fall. Min generation är inte född i det här. Vår barndom var annorlunda. Men vi är också delaktiga i vad som sker nu. Den arbetande generationen som renoverar, byter bil och jobbar över. Allt går att köpa, alla känslor att döva. Omtanke har förvandlats till att ge presenter. Kärlek till att gifta sig rikt. Uppbrott till gräl om föremål och egendom. Vi klär våra känslor i saker och pengar. Allting har blivit billigt och tillgängligt. Att köpa tre cyklar till mig som barn hade inte ens varit möjligt för mina föräldrar. Idag är det det. För samma föräldrar som nu är morföräldrar. Det är en frestelse. En frestelse som också göds av reklam. Klart man vill att ens barn ska ha det bästa. Klart man vill visa att man tycker om. Vad det gör med vår natur och miljö vet vi redan. Det är en katastrof. Vad det gör med oss människor är inte lika entydigt. Men jag tror inte att det är bra. Vi har försökt visa farmor och farfar hur vi vill att man gör i vår familj. För det är precis så. Dom vet inte. Men trots att vi talat om. Trots att vi inte längre ger ledtrådar utan handfasta instruktioner. Sätt dig här och läs för Snorpan. Gå ut i parken. Sitt inte med armarna i kors. Var välkomnande och inbjudande. Fråga. Titta. Följ med. Berätta om när du var liten. Plantera krasse på en bädd av bomull eller gör en klippdocka. Så tror dom ändå att dom måste köpa en massa bråte. Fastän dom inte ens har råd.

Du leker att ge presenter. Det består i att du lindar in i princip vad som helst (en sked, ett kvitto, ett annat papper, en strumpa) i ett skrynkligt teckningspapper och säger varsågod. Det viktiga är då att man säger åhhh tack och ger dig en stor kram. Blir glad. Klappa på håret. Sedan ska man bytas om. Du ska få presenten och ge en kram. Interaktionen. Kramen. Glädjen. Det är det du härmar. Själva presenten i sig är oviktig. När jag försöker stoppa i något nytt i paketet som överraskning, en penna eller en hårsnodd som inte låg där innan, märker du det inte ens. Du har redan förstått vad vi andra har glömt. Jag hoppas du inte behöver lära dig något nytt av oss snurriga vuxna.