Pappa Bajkal

Det är vår här nu. Där där mamma är. Bokskogen skimrar i dimmigt ljust grönt. Träden, ängarna, hagarna, skogarna på kullarna. Det ser ut som i boken Sunnanäng. Eller som i Körsbärsdalen. Eller som i himlen? Bland träden i alla möjliga nyanser av lime, ljust, ärtor, solgult, skogsgrönt, syns vita äppelträd och slånbärsbuskar. Som vita molntussar på en grön himmel. Som vitt skum på ett grönt böljande hav. Jag tittar på avstånd. Drömmer om mina fötter som slår ner mellan rötterna i skogen. I det dammiga ljusbruna med knallgröna skott. Tänker på platser jag inte längre kan komma till. Dit jag inte orkar gå. Mina somnande ben. Jag försöker att i tanken krama om dom och trösta. Inte sparka och håna. Bajkalsjön. Drömmålet. Vandra med dig och pappa. Korta turer och ibland med dig i den där ryggsäcken vi hade förut. Nu kan jag nog inte ens hålla jämna steg med dig.

Bergen jag aldrig besteg. Men i Japan bestiger man inte alltid berg. Man orbiterar dom. Går runt. Visar respekt. Jag har orbiterat Kebnekaise. Bara så du vet. Men aldrig besegrat eller kuvat. Vördnadsfullt visat min omtanke och beundran. Inte brottat ner och erövrat. Betraktat Torres del Paines spetsar så nära men inte vidrört vägen uppåt. Och jag har sett Mount Fuji komma fram ur dimman som en blå siluett. Druckit mitt the och förundrats. Löpt genom lavendelfälten vid bergets fot och tillbett. Jag har läst böcker om hur andra klättrat upp där. Och på andra berg. Berg dom inte kommit ner från. För även om Galdhöpiggen är det högsta berg jag någonsin klättrat upp på får man ändå säg att tanken på människor som gör sådant fascinerat mig. Det farliga, det svåra, utmaningen, gränsen, touching the void, vad gör man när armen fastnat under en klippa i ödemarken, hur länge klarar man sig utan mat. Vad händer när björnarna eller kylan kommer. Vem är man som människa när man är helt ensam utelämnad till naturen? Är man människa då? Kan människor finnas utan varandra eller blir vi bara ett djur bland andra då?

Jag önskar att himlen är så vacker som skogen och fälten här. Som bergen i Patagonien och det blåa vattnet i Bajkalsjön. Inte precis så förstås. Men att samma flygande, värmande känsla kommer av det man ser eller på annat sätt förnimmer. Jag tror att det är så. Jag tror att det är som i Körsbärsdalen älskade Snorpan. Och jag tror att tiden där går så svindlande fort att jag inte ens hinner känna att jag väntar på dig.