Brev

Jag får ett annat meddelande. Också från någon jag inte känner så väl. Hon ger ett tips om ett bra ställe att äta där vi är och hälsar att hon hoppas att allt är bra? Det där ögonblickets tvekan när någon frågar hur det är. Någon man inte pratat med på ett tag. Jotackbarabravettu! Eller…jo du det var en sak. Jag är döende i cancer. Jag svänger in på den senare vägen. Dagen efter svarar hon långt och länge. Säger att trots att vi inte träffades under så lång tid så har jag ett eget kapitel i boken om hennes liv som hon sa då för länge sedan. Och visst är det så. Att vissa människor som ser en, som ger en en knuff i rätt riktning, som stöttar, som föreslår och som visar omtanke och inspiration kan betyda ett nytt kapitel. Att någon som bara sticker en bok i ens hand, bjuder på en bussbiljett eller bara nickar förstående kan få allt att vända. Att det finns ett före och ett efter. När jag var yngre föreställde jag mig att jag skrev brev till sådana människor när jag blev äldre. För att säga tack. För att det är sällan man tar sig tid att göra det. Bästa fröken Ann-Marie gick bort i cancer innan jag hann men hon visste nog ändå. Min första begravning. Kyrkan fylld till bredden av barn. Stora och små. Gamla och nya. Andra som Benita, Karsten, Jörgen. Som trodde på mig och det jag gjorde. Som visade mig hur man kunde vara i den jobbvärld jag valt. Forskarvärlden. Min dröm var att kunna vara sådan mot någon annan efter mig. Att hjälpa någon framåt. Att spela roll. Och nu får jag ett sådant brev själv. Från någon som menar att jag faktiskt hunnit med detta.

 

Nu

Sommaren är här. De hotfulla träden skapar nya ljusgröna barr. Den lutande slaskande tomten är en blommande äng. Lakanen torkar på verandan i vinden. Mormor och jag dricker the i solen. Jag har jobbat sedan tidigt och fåglarnas kvitter är som en ljudvägg. Det går knappt att skilja ut göken, talgoxen, grönfinken och blåmesen från varandra. Jag känner hur jag nickar huvudet i takt. I takt med tangenterna. I takt med fåglarna. Det rör sig framåt. Jag rör mig framåt. Igår behövde jag inte sitta på en enda bänk på vägen hem.

Det är mörkt och murrigt i huset. Det droppar från taket och de stora lutande granarna döljer himlen. Grå snö som dalar. Det känns som om det aldrig kommer att bli vår eller ljust. Det är som en lerig söndag eftermiddag som aldrig tar slut. Jag läser instruktionsboken till kaffemaskinen och får till min första capuccino på två veckor. Det tar tid och är omständligt. Det brummar. Men när det spolats och sköljts och malts och värmts och vispats står den där. Med en Mozartkugeln i handen lägger vi pussel och jag dricker långsamt det kallnade kaffet. Det är så gott att jag vill hoppa. Cellgifter utan kortison är något annat. Att behålla smaken och lukten. Att inte känna kräkreflexen i näsan av de obekanta odörerna. Vi åt sushi på rullband dagen efter taxolet. En tanke omöjlig att tänka med betingat illamående som möjlig biverkning förut.