Ett pris att betala

Vi står vid den soldränkta busshållplatsen. Fåglarna kvittrar. Mitt emot finns ett hus med en pinjetall så stor att den skuggar hela trädgården. Jag säger att den påminner mig om Rivieran. Där vi var i höstas. I solen. Det som mina fina omtänksamma kollegor bidrog med sina pengar till. Tack igen. Alla. Jag säger att jag åt några chips med rosmarin och timjansmak häromdagen. Att minnena exploderade i munnen. Att det var som att äta Juan les Pins. Att äta din rosiga varma hud på stranden i oktober. Mitt kaffe på serveringen. Middagarna på vår balkong. De soltorkade tomaterna. Lekparken. Våra långsamma steg på den varma asfalten och sandalen vi hittade igen. Förra veckan sa du till mig att vi skulle åka till sommar. Att vi kunde bada då och att då kunde du kasta sand på mig igen. För dig är sommar en plats. Inte en tid. För dig är sommar oktober på Rivieran. Bland pinjetallarna. Eller bland de stickiga granarna på landet där det finns fästingar i ögat.

Jag vill göra det igen. Andas den där varma luften. De där dagarna när jag nu inte ens kan minnas om jag visste? Men det måste jag gjort. Fingrar i kalendern. Efter beskedet. Men när jag ser bilderna minns jag inte att jag visste. Att jag sörjde att jag led. Jag minns bara vår lycka och vårt tillsammans. Jag tänker att det i alla fall måste varit innan de vidriga cellgifterna startat? Men det var det inte heller. Jag var på en annan plats. Ett parallellt universum. Sommaren. Frisk. Kalla det vad ni vill. Jag vill åka tillbaka.

Jag pratar om behandlingen. Vi pratar om forskningen. Om problemet med hur lång tid det tar innan standardbehandlingar byts. Hur mycket som krävs. Hur dagens system i Sverige kväver eldsjälarna och superstjärnorna.  Jag konstaterar att mina pengar som nu hamnar i forskares fickor för att betala mina lovande, nydanande och experimentella behandlingar åtminstone bidrar till att stödja dessa onkologers arbete. Ett arbete som kommer att rädda liv. Men troligtvis inte mitt. Det är för tidigt. Men andra mammors. Andra systrars. Andra fruars. Andra älskarinnors. Andra mormödrar och farmödrars. Andra Snorpors. Då har man i alla fall bidragit till något. Säger jag som jag sagt förut men tårarna tippar över. Men nej säg inte så säger Abba. Det räcker inte. Det måste hjälpa dig! Annars är det inte värt det faktiskt.

Men det är ändå värt något. Även om priset är för högt. Andra saker väger också upp. Att andra som förlorat sina mammor och pappor skriver till mig och berättar att de läser vad jag skriver till dig. Att de säger att de förstår mer. Att det hjälper. Det är värt så mycket att det inte ens går att bära. Ändå väger inget upp det som händer. Det som tar mig ifrån dig. Men nu måste jag hoppas att detta jag gör hjälper också mig lite grand. Att jag vinner tid. Att det inte bara är en vinst i en symbolisk kamp där jag visat att jag gjort allt som var möjligt för att slå tillbaka. För kampens skull. För samvetets skull. Att det också spelade roll för din skull.