Phone home

Jag vill kunna ringa hem och säga att allt är bra. Att nu äntligen har vi en behandling som biter. Nu vänder det. Nu kommer vårt mirakel. Men jag kan inte. För jag har inte åkt för att få en behandling som biter. Det finns inte. Jag har åkt för att få en som är mindre värdelös. Som kan bromsa lite mer. Samtidigt som den gör mig mindre sjuk än den värdelösa. Mindre sjuk av biverkningar. Men just nu har jag feber. Snömodden hopar sig. Jag hostar. Min mamma gråter i telefon och mitt hjärta brister. Min mamma. Jag vill inte att hon ska vara ledsen. Jag vill inte att hon ska behöva sörja sitt enda barn. Jag tror inte att hon orkar det. Hon måste låta bli. Välja livet med dig Snorpan. Som din andra mamma. Inte släppa taget. Inte sjunka. Låta min pappas fåniga skämt ta plats istället.

Visst har vi bråkat och fånat oss. Visst har vi varit osams och surat. Men aldrig har jag känt mig annat än trygg, älskad och viktig. Visst blir jag tokig när min mammas preussiska planeringspersonlighet kickar in och ska styra över hur vi gör saker. Varför kan man inte baka pepparkakshus på julafton? Vem har hittat på att man måste stå nyfönad i håret i strukna kläder med allting färdiglagat en kvart innan gästerna kommer? Man har tid om man vill. Ibland har jag slagits över att mina föräldrar aldrig sagt till mig att dom inte har tid. Stress har aldrig funnits. Jag har heller aldrig känt någon stress. Även om jag gjort många saker samtidigt och haft bråttom ibland. Såhär i efterhand förstår jag att det hemma handlade om att allting var minutiöst planlagt och organiserat. Förberett för olika eventualiteter. Och så länge alla höll sig inom planen och lät sig styras var det smooth sailing. Nu har jag andra sätt att göra saker. Ett annat sorts liv i ett annat samhälle. Det krockar.

Men det spelar ingen roll. Vi är olika saker. Älskade mamma och pappa. Jag vill att ni ska vara glada att jag funnits. Att ni fått vara mina föräldrar. Att jag fått vara ert barn, er hopplösa tonåring och er vuxna dotter. Jag har behövt er natt och dag. Ni finns i mig alltid. Ni finns i Snorpan. Hon ringer er varje dag på sin låtsastelefon och leker att hon är mormor. Fortsätt att vara dem ni är, men testa att vara lite mer som jag ibland. Det finns många sätt att göra saker. Man kan variera vad man äter till lunch. Man kan fika efter tre. Det gör inget om barn ritar i imman på bilrutorna. Jag fick bannor varje gång men Snorpan gör det varje dag och vi tycker det går bra.