Sortering

I somras när beskedet kommit. Du ska snart dö från ditt barn. Då satte jag mig i bilen och åkte till Kollegan. Flugorna surrade i sommarhuset vid vägens ände. Jag åkte för att prata om det som jag behövde. Om döden. Eller mest om livet. Ditt liv. Utan mig. Kollegan har arbetat på hospice. Hon har pratat förut med sådana som mig. Om vad som kommer sedan. Hon är en annan sort än jag. En bra sort. En som känner mer. Som vågar mer. En dag när jag sitter med giftdroppet i armen här nere övermannas jag av sorgen. Jag skickar iväg ett nödrop elektroniskt. Jag oroar mig att mina tankar på döden drar mig snabbare dit. Hon svarar långt och direkt. Säger att jag behöver sortera i rädslorna och tankarna.

De tre högarna som blev ser ut såhär. Den första och största är du. Du med den eviga ständiga sorgen och saknaden på axeln. Hålet i hjärtat. Ett barn utan mamma. Ett barn i en familj plötsligt fattig. På pengar. På människor. Den minsta enheten som fortfarande får kallas familj. Två. Frågorna ingen kan svara på. Varför din mamma? Varför inte den sura tanten i huset bredvid? Eller den läskiga tjejen med pitbullen som hon inte kan ta hand om? En av tre klarar det inte. Varför måste det vara jag? Att inget blev som jag ville för dig. Att pappa inte har något jobb. Inte kan ta hand om dig som han vill när jag är borta.

Den andra högen är min ilska över allt jag inte får vara med om. Mitt förbannande över förlusten av mitt fantastiska liv jag alltid haft. Som jag alltid vetat att jag haft. Långt innan helvetet slog rot i min kropp. Att inte få älska mer, att inte få åka skidor mer, att inte få se dig bli stor och börja skolan, sluta skolan, göra uppror, att inte få äta mormors påsktårta, att inte få tjafsa med morfar om bilbesiktning eller om att klättra på tegeltak i träskor. Att inte få arbeta. Att inte få vara med vännerna. De nya och de gamla. Alla. Allt och alla. Denna sorg över allt jag förlorar. Hur det knarrar i handen med en stor bukett liljekonvaljer. Saltet på överläppen efter cykelturen en varm sommardag.

Den tredje högen är mycket mindre. Mina tankar om vad som kommer sedan. Om dödsögonblicket. Själens färd mot taket. De 21 grammens flykt. Resan mot himlen. Att människor ska säga att nu slipper jag lida. Jag ville gärna lida lite mer. För att få vara lite längre. Det ska ni veta. Ni kan försöka trösta er med de orden men de är en lögn. Det vill jag ni ska veta. Men när det är dags, då tar jag nästa båt över den där floden. Utan rädsla. Det är varmt och ljust på andra sidan. Det finns någon där. Jag är en del av något större det är jag säker på. Men jag är inte längre jag. Jag finns då bara i ditt hjärta och i de bilder ni sparar. Era ord och berättelser. Kanske möter min mormor mig? Kanske finns bara känslan av henne och alla jag förlorat där? Men jag klarar mig. Vi klarar oss. Just nu gråter jag mer över den förbannade snömodden och kylan som stänger in oss än över den här tredje högen.