Spring för mig

Jag ger mig ut för att springa en bit. Det är första gången på flera veckor efter operation, cellgifter, feber och hosta. Men det är inte det som är hindret. Det är benet som domnar bort. Jag springer nästan tre minuter innan det tar emot så mycket att det går snabbare att gå. En svag uppförsbacke som jag inte ens märkt förut. Jag stannar. Håller i låret som värker och gör motstånd. Det är dimmigt över bergen omkring. Lerigt och fullt av hästlort på vägen. Jag tar en bild av mig själv. Men jag ser för trött och besviken ut. Tar en ny över landskapet. Lyckas sedan springa hela vägen tillbaka till huset. Vid stentrappan måste jag böja mig dubbel. Lyfta benet med armarna för att få det uppför. Jag knackar på och du öppnar. Gick det bra? Har mamma sprungit fort? Vill du ha vatten? Jag har varit ute i sju minuter.

På kvällen tittar pappa och jag på en film vi hittat i ett skåp. Jag skrattar högt så jag får hålla mig för magen. Så plingar det till och jag får ett meddelande. Det är Francoise. En vän jag egentligen inte känt så länge eller så mycket. Men som nu säger de klokaste sakerna. Som nu bär mig den extra biten när allt är svart. Som har så bra hand om orden. Hon berättar om sin dag. Orden blänker av blått och silver och klingar av franska melodier. Jag kan inte göra dom rättvisa alls. Men hon skriver att hon promenerat och sedan sprungit lite för mig. Att hon föreställt sig att hon springer lite för mig de dagar när jag inte orkar. Hon vet inte att jag försökt men inte orkat idag. Men hon har gjort precis det jag behövde. Hela min kropp jublar. Som om jag hade tagit alla de där snabba stegen i alla fall. Men med någon annans ben i rörelse. Hon säger att hon tittat ut en skattjaktsväg i skogen för dig och mig Snorpan. Man kan gömma kartor och komma fram till ett ihåligt träd. Mitt träd säger hon att det är. Mitt i den roliga filmer forsar varma tårar ur mig. Av glädje och tacksamhet. Av hopp. Att någon annan kommer att göra precis dom knasiga saker jag skulle gjort med dig om jag fått leva. Att människor kan förstå varandra.

På nyheterna spränger man bomber, laddar kärnvapen och siktar, luras och bedrar. Men människor kan andra saker också.

Phone home

Jag vill kunna ringa hem och säga att allt är bra. Att nu äntligen har vi en behandling som biter. Nu vänder det. Nu kommer vårt mirakel. Men jag kan inte. För jag har inte åkt för att få en behandling som biter. Det finns inte. Jag har åkt för att få en som är mindre värdelös. Som kan bromsa lite mer. Samtidigt som den gör mig mindre sjuk än den värdelösa. Mindre sjuk av biverkningar. Men just nu har jag feber. Snömodden hopar sig. Jag hostar. Min mamma gråter i telefon och mitt hjärta brister. Min mamma. Jag vill inte att hon ska vara ledsen. Jag vill inte att hon ska behöva sörja sitt enda barn. Jag tror inte att hon orkar det. Hon måste låta bli. Välja livet med dig Snorpan. Som din andra mamma. Inte släppa taget. Inte sjunka. Låta min pappas fåniga skämt ta plats istället.

Visst har vi bråkat och fånat oss. Visst har vi varit osams och surat. Men aldrig har jag känt mig annat än trygg, älskad och viktig. Visst blir jag tokig när min mammas preussiska planeringspersonlighet kickar in och ska styra över hur vi gör saker. Varför kan man inte baka pepparkakshus på julafton? Vem har hittat på att man måste stå nyfönad i håret i strukna kläder med allting färdiglagat en kvart innan gästerna kommer? Man har tid om man vill. Ibland har jag slagits över att mina föräldrar aldrig sagt till mig att dom inte har tid. Stress har aldrig funnits. Jag har heller aldrig känt någon stress. Även om jag gjort många saker samtidigt och haft bråttom ibland. Såhär i efterhand förstår jag att det hemma handlade om att allting var minutiöst planlagt och organiserat. Förberett för olika eventualiteter. Och så länge alla höll sig inom planen och lät sig styras var det smooth sailing. Nu har jag andra sätt att göra saker. Ett annat sorts liv i ett annat samhälle. Det krockar.

Men det spelar ingen roll. Vi är olika saker. Älskade mamma och pappa. Jag vill att ni ska vara glada att jag funnits. Att ni fått vara mina föräldrar. Att jag fått vara ert barn, er hopplösa tonåring och er vuxna dotter. Jag har behövt er natt och dag. Ni finns i mig alltid. Ni finns i Snorpan. Hon ringer er varje dag på sin låtsastelefon och leker att hon är mormor. Fortsätt att vara dem ni är, men testa att vara lite mer som jag ibland. Det finns många sätt att göra saker. Man kan variera vad man äter till lunch. Man kan fika efter tre. Det gör inget om barn ritar i imman på bilrutorna. Jag fick bannor varje gång men Snorpan gör det varje dag och vi tycker det går bra.

Sortering

I somras när beskedet kommit. Du ska snart dö från ditt barn. Då satte jag mig i bilen och åkte till Kollegan. Flugorna surrade i sommarhuset vid vägens ände. Jag åkte för att prata om det som jag behövde. Om döden. Eller mest om livet. Ditt liv. Utan mig. Kollegan har arbetat på hospice. Hon har pratat förut med sådana som mig. Om vad som kommer sedan. Hon är en annan sort än jag. En bra sort. En som känner mer. Som vågar mer. En dag när jag sitter med giftdroppet i armen här nere övermannas jag av sorgen. Jag skickar iväg ett nödrop elektroniskt. Jag oroar mig att mina tankar på döden drar mig snabbare dit. Hon svarar långt och direkt. Säger att jag behöver sortera i rädslorna och tankarna.

De tre högarna som blev ser ut såhär. Den första och största är du. Du med den eviga ständiga sorgen och saknaden på axeln. Hålet i hjärtat. Ett barn utan mamma. Ett barn i en familj plötsligt fattig. På pengar. På människor. Den minsta enheten som fortfarande får kallas familj. Två. Frågorna ingen kan svara på. Varför din mamma? Varför inte den sura tanten i huset bredvid? Eller den läskiga tjejen med pitbullen som hon inte kan ta hand om? En av tre klarar det inte. Varför måste det vara jag? Att inget blev som jag ville för dig. Att pappa inte har något jobb. Inte kan ta hand om dig som han vill när jag är borta.

Den andra högen är min ilska över allt jag inte får vara med om. Mitt förbannande över förlusten av mitt fantastiska liv jag alltid haft. Som jag alltid vetat att jag haft. Långt innan helvetet slog rot i min kropp. Att inte få älska mer, att inte få åka skidor mer, att inte få se dig bli stor och börja skolan, sluta skolan, göra uppror, att inte få äta mormors påsktårta, att inte få tjafsa med morfar om bilbesiktning eller om att klättra på tegeltak i träskor. Att inte få arbeta. Att inte få vara med vännerna. De nya och de gamla. Alla. Allt och alla. Denna sorg över allt jag förlorar. Hur det knarrar i handen med en stor bukett liljekonvaljer. Saltet på överläppen efter cykelturen en varm sommardag.

Den tredje högen är mycket mindre. Mina tankar om vad som kommer sedan. Om dödsögonblicket. Själens färd mot taket. De 21 grammens flykt. Resan mot himlen. Att människor ska säga att nu slipper jag lida. Jag ville gärna lida lite mer. För att få vara lite längre. Det ska ni veta. Ni kan försöka trösta er med de orden men de är en lögn. Det vill jag ni ska veta. Men när det är dags, då tar jag nästa båt över den där floden. Utan rädsla. Det är varmt och ljust på andra sidan. Det finns någon där. Jag är en del av något större det är jag säker på. Men jag är inte längre jag. Jag finns då bara i ditt hjärta och i de bilder ni sparar. Era ord och berättelser. Kanske möter min mormor mig? Kanske finns bara känslan av henne och alla jag förlorat där? Men jag klarar mig. Vi klarar oss. Just nu gråter jag mer över den förbannade snömodden och kylan som stänger in oss än över den här tredje högen.

Tivoli

Vi går på tivoli för att fördriva tiden och göra något annat än bara vänta på behandlingar och må halvkasst. Karusellerna är rostiga, slamriga eller stängda. Musiken från spöktåget överröstar radiobilarna. Ace of Bace och Jean Paul. Det är lerigt och kallt och känns nästan kusligt ibland. Vi åker ett läskigt tåg med dammiga dockor i glasmontrar. På slutet finns en samling änglar som snurrar. Det är så fult och motbjudande att jag förvånas över att det ens finns. Jag tänker att jag hoppas att inget är så gräsligt i den riktiga himlen. Tomtarna har tappat mössorna. En bit av en elkontakt ligger lös på Snövits fot. Vi går in i Hans och Gretas pepparkakshus för att äta något. Servitrisen och kökspersonalen röker oavbrutet. Det är flottigt. Du äter en pannkaka med någon sorts vispad ost och choklad. Jag äter något annat med ost och längtar efter en kaffe men vågar inte dricka något. Mina vita blodkroppar darrar.

En bit längre bort finns det äntligen en karusell med hästar. Du betalar själv med dina pengar från en liten tygpåse. Ger det till den spattiga mannen som driver karusellen och radiobilarna. Han har ingen jacka. Han har ticks. Han har abstinensbesvär och är illande röd i ögon och näsa. Det är antitesen till karusellen vid Eiffeltornet. Vackert sirligt i guld med hästar i trä. Speglar och franska chansons som virvlar i vinden. Som på film. Här är verkligheten. Här är en slamrande sak i metall till tonerna av Paula Abdul. Du frågar vad remmarna heter som du håller i på hästen. Tömmar säger jag. Du frågar igen. Tömmar. Som man kan styra hästen med. Jag kan ingenting om hästar men jag är allvetande för dig ännu. Alltid ett äpple i fickan, ett svar på frågan och en förklaring till hur det fungerar. Mera Jean Paul och Bananarama. Du dansar med båda händerna i luften och jag gör likadant. Jag som trodde att jag skulle få bli en sån där tonårsmorsa som du skämdes lite för. Som dansade på gatan och lallade. Men ååååhhh mamma! Sluta! Vad piiiiiinsamt! Nu dansar vi i takt och har roligast av alla. Du kommer aldrig hinna tycka att jag är fånig.

Vi åker in i ett isberg. När vi kommer ut frågar pappa hur det var. Jag har svårt att hitta ord. Du har nog varit livrädd mest hela vägen. Och i ärlighetens namn har jag inte varit oberörd. Jag gjorde mig stor. La armarna omkring dig och sa oj och titta och hej och hå! Så glatt så att inget farligt skulle kännas. Men mellan gigantiska isbjörnar som morrade på tyska, vargar som gökade och en självlysande krabba som tappat flera ben hade jag svårt att känna tillförlit när vagnen snurrade och riste i neonmålade tunnlar och stinkande låtsasrök.

Hemma igen får jag feber. Du läser saga för mig. Det börjar med att vi åker flygplan och träffar Stefanie och sen åker vi på semester och mamma går till doktorn. Sedan åker Stefanie hem till Jesper och Sebastian och vi åker visst skidor. Vi leker leken när du bäddar ner mig och jag ska sova. Du täcker mig med virkade grytlappar formade som blommor och säger att jag inte ska gråta när du stänger dörren för du kommer snart tillbaka. Jag somnar på riktigt. Sedan gör vi popcorn.

När du ska sova ligger vi tillsammans i din säng. Jag andas in luften du andas ut. Ditt ansikte så mjukt nära mitt. Dina ögon som tittar på mina slutna ögonlock. Om jag bara låg kvar såhär utan att röra mig, inte skulle väl något farligt kunna hända då? Inte skulle jag väl snart dö då? Inte skulle väl tumörer och smärta kunna ta över? Om jag bara andas såhär. Försiktigt. För alltid.