The road to hell is paved with good intentions…att mena väl

Vaknar av en hosta som övermannar mig. Det ser ut som om det regnat ute men det är bara mulet. Slår på datorn för att jobba några timmar innan lördagslättjan eller febern tar över. Vilket som nu kommer först idag. I mitt brev till dig Snorpan har någon igår kväll satt sig och fyllt i en berättelse om en resa till Bajkalsjön som jag skrev om. För min skull. För din skull. Någon vi inte känner som tagit sig tiden. Som varit precis där. Det verkar just lika galet och fantastiskt som jag trott. Som min och Abbas resa mot civilisationens slut i Patagonien. På bussen där vi kanske var de enda obeväpnade resenärerna. I staden som vaknade vid sju på kvällen när jeeparna dundrade in från dagens…strapatser. Eld och rök. Ensamheten i bergen sedan. Att sopa snön av tältet och undra om vi skulle se andra människor idag. Och vilka dom skulle vara. Jag följer järnvägsrälsen hon beskriver, ser fotot och känner min kropp omslutas av det kyliga vattnet. Jag har varit där nu! Ordens betydelse. Hoppet om att det jag skriver till dig ska ge dig en glimt av mig stiger till skyhöga nivåer. Jag är mina ord här till dig. Dessa ord är din mamma. Hastigt nerknattrade med en dator i knät. På olika platser. Precis som när jag jobbar. Glasögonen lite på sniskan. Håret tovigt. I varje saknat kommatecken finns jag.

…och visst menar farmor och farfar väl. Och alla andra farmödrar och mormödrar också. Men att vilja väl och göra gott är inte samma sak. I hyperkapitalismens och masskonsumtionens samhälle som vi människor byggt är det den här generationens mammor och pappor som har i uppgift att säga nej. Att sätta stopp. Att lära våra barn och ibland föräldrar, om värdet av saker och ting. Så önskar jag det vore i alla fall. Min generation är inte född i det här. Vår barndom var annorlunda. Men vi är också delaktiga i vad som sker nu. Den arbetande generationen som renoverar, byter bil och jobbar över. Allt går att köpa, alla känslor att döva. Omtanke har förvandlats till att ge presenter. Kärlek till att gifta sig rikt. Uppbrott till gräl om föremål och egendom. Vi klär våra känslor i saker och pengar. Allting har blivit billigt och tillgängligt. Att köpa tre cyklar till mig som barn hade inte ens varit möjligt för mina föräldrar. Idag är det det. För samma föräldrar som nu är morföräldrar. Det är en frestelse. En frestelse som också göds av reklam. Klart man vill att ens barn ska ha det bästa. Klart man vill visa att man tycker om. Vad det gör med vår natur och miljö vet vi redan. Det är en katastrof. Vad det gör med oss människor är inte lika entydigt. Men jag tror inte att det är bra. Vi har försökt visa farmor och farfar hur vi vill att man gör i vår familj. För det är precis så. Dom vet inte. Men trots att vi talat om. Trots att vi inte längre ger ledtrådar utan handfasta instruktioner. Sätt dig här och läs för Snorpan. Gå ut i parken. Sitt inte med armarna i kors. Var välkomnande och inbjudande. Fråga. Titta. Följ med. Berätta om när du var liten. Plantera krasse på en bädd av bomull eller gör en klippdocka. Så tror dom ändå att dom måste köpa en massa bråte. Fastän dom inte ens har råd.

Du leker att ge presenter. Det består i att du lindar in i princip vad som helst (en sked, ett kvitto, ett annat papper, en strumpa) i ett skrynkligt teckningspapper och säger varsågod. Det viktiga är då att man säger åhhh tack och ger dig en stor kram. Blir glad. Klappa på håret. Sedan ska man bytas om. Du ska få presenten och ge en kram. Interaktionen. Kramen. Glädjen. Det är det du härmar. Själva presenten i sig är oviktig. När jag försöker stoppa i något nytt i paketet som överraskning, en penna eller en hårsnodd som inte låg där innan, märker du det inte ens. Du har redan förstått vad vi andra har glömt. Jag hoppas du inte behöver lära dig något nytt av oss snurriga vuxna.

Pappa Bajkal

Det är vår här nu. Där där mamma är. Bokskogen skimrar i dimmigt ljust grönt. Träden, ängarna, hagarna, skogarna på kullarna. Det ser ut som i boken Sunnanäng. Eller som i Körsbärsdalen. Eller som i himlen? Bland träden i alla möjliga nyanser av lime, ljust, ärtor, solgult, skogsgrönt, syns vita äppelträd och slånbärsbuskar. Som vita molntussar på en grön himmel. Som vitt skum på ett grönt böljande hav. Jag tittar på avstånd. Drömmer om mina fötter som slår ner mellan rötterna i skogen. I det dammiga ljusbruna med knallgröna skott. Tänker på platser jag inte längre kan komma till. Dit jag inte orkar gå. Mina somnande ben. Jag försöker att i tanken krama om dom och trösta. Inte sparka och håna. Bajkalsjön. Drömmålet. Vandra med dig och pappa. Korta turer och ibland med dig i den där ryggsäcken vi hade förut. Nu kan jag nog inte ens hålla jämna steg med dig.

Bergen jag aldrig besteg. Men i Japan bestiger man inte alltid berg. Man orbiterar dom. Går runt. Visar respekt. Jag har orbiterat Kebnekaise. Bara så du vet. Men aldrig besegrat eller kuvat. Vördnadsfullt visat min omtanke och beundran. Inte brottat ner och erövrat. Betraktat Torres del Paines spetsar så nära men inte vidrört vägen uppåt. Och jag har sett Mount Fuji komma fram ur dimman som en blå siluett. Druckit mitt the och förundrats. Löpt genom lavendelfälten vid bergets fot och tillbett. Jag har läst böcker om hur andra klättrat upp där. Och på andra berg. Berg dom inte kommit ner från. För även om Galdhöpiggen är det högsta berg jag någonsin klättrat upp på får man ändå säg att tanken på människor som gör sådant fascinerat mig. Det farliga, det svåra, utmaningen, gränsen, touching the void, vad gör man när armen fastnat under en klippa i ödemarken, hur länge klarar man sig utan mat. Vad händer när björnarna eller kylan kommer. Vem är man som människa när man är helt ensam utelämnad till naturen? Är man människa då? Kan människor finnas utan varandra eller blir vi bara ett djur bland andra då?

Jag önskar att himlen är så vacker som skogen och fälten här. Som bergen i Patagonien och det blåa vattnet i Bajkalsjön. Inte precis så förstås. Men att samma flygande, värmande känsla kommer av det man ser eller på annat sätt förnimmer. Jag tror att det är så. Jag tror att det är som i Körsbärsdalen älskade Snorpan. Och jag tror att tiden där går så svindlande fort att jag inte ens hinner känna att jag väntar på dig.

HoppaHoppa

Jag kommer och hämtar på förskolan när några av er fortfarande sitter och äter mellis. Men inte du. Du är redan i det andra rummet. Musiken står på. Den hörs genom glaset. Man ser era huvuden där inne som rör sig. Upp och ner. Jag kikar. Hoppa hoppa! Kan inte stoppa! Sången du sjunger hemma och undrar varför vi inte har hos oss? Som jag letat på youtube och på skivor och band. Ingenstans. Vi hoppar till Emil i Lönneberga och Nassim. Men nu får jag se den. Hoppa hoppa dansen. En fröken står med i cirkeln och ni hoppar som små meterhöga massajer. Upp och ner. Jättehögt! Och hoppa runt. Hoppa på ett ben. Hoppa i kors. Hoppa hoppa – kan inte stoppa! Du har flamingoströjan och älglångkalsongerna. Någon annan i randigt och prickigt. Mockasiner som tassar. Fröken tittar snabbt på mig när jag kommer in. Eh…ja alltså vi hoppar ner maten?!….hm…Ni har precis ätit mellis och det allra bästa kanske inte är att hoppa som guttaperkor. Men det är nog det roligaste. Så ni får göra det i alla fall. Just så busigt bra hoppas jag att du har det nu. Nu när jag inte är hemma med dig. Att dina dagar är fyllda av hoppa hoppa, lagom mycket ordning och reda, gott mellis och dina små kompisar.

Första dagarna var värst. Franska farmor och farfar som överöste med presenter därhemma. Fastän jag skrivit och sagt att jag inte ville. Att det inte är bra med för mycket saker till barn. Dom köpte till och med en förbannad cykel. Fastän du redan har din älskade ärvda röda trehjuling du helst skulle vilja sova med. Och en annan i plast inne. Ett barn som är drygt två år ska inte ha tre cyklar. Det är sjukt. Jag gråter och skriker och ser framför mig hur det blir sen. Stackars lilla Snorpan som inte har en mamma, klart hon ska få…osv osv…Jag bestämmer mig för att göra mig av med den när jag kommer hem. Ser för min inre blick hur jag slänger den i sjön därhemma. Långt ut. Lugnar mig lite och föreställer mig istället att jag ställer den på skogsvägen med en liten lapp: varsågod! Den lilla röda trehjulingen som är din första cykel, som kommer från IsabellaZack, som jag sett till att du fick, som vi pratade om länge innan den kom, såg fram emot, provade tillsammans, som du skjutsade bästisen på flaket på. För låna ut var att gå lite väl långt…Utraderad. Ett till minne av mamma borta. Bytt mot en fånig cykel med stödhjul utan mening. Pengar slösade på något värdelöst. Jag gråter och skriker och är oresonlig. Jag vill åka hem. Pappa förstår så småningom vad jag menar. Förklarar för dig. Ni ställer ner den i källaren. Jag vill att du ska få bli glad av att få hoppa – inte av att få saker. Värmen i kroppen. Att göra saker tillsammans. Takten och musiken. Känslan av att inte kunna stoppa.

Brev

Jag får ett annat meddelande. Också från någon jag inte känner så väl. Hon ger ett tips om ett bra ställe att äta där vi är och hälsar att hon hoppas att allt är bra? Det där ögonblickets tvekan när någon frågar hur det är. Någon man inte pratat med på ett tag. Jotackbarabravettu! Eller…jo du det var en sak. Jag är döende i cancer. Jag svänger in på den senare vägen. Dagen efter svarar hon långt och länge. Säger att trots att vi inte träffades under så lång tid så har jag ett eget kapitel i boken om hennes liv som hon sa då för länge sedan. Och visst är det så. Att vissa människor som ser en, som ger en en knuff i rätt riktning, som stöttar, som föreslår och som visar omtanke och inspiration kan betyda ett nytt kapitel. Att någon som bara sticker en bok i ens hand, bjuder på en bussbiljett eller bara nickar förstående kan få allt att vända. Att det finns ett före och ett efter. När jag var yngre föreställde jag mig att jag skrev brev till sådana människor när jag blev äldre. För att säga tack. För att det är sällan man tar sig tid att göra det. Bästa fröken Ann-Marie gick bort i cancer innan jag hann men hon visste nog ändå. Min första begravning. Kyrkan fylld till bredden av barn. Stora och små. Gamla och nya. Andra som Benita, Karsten, Jörgen. Som trodde på mig och det jag gjorde. Som visade mig hur man kunde vara i den jobbvärld jag valt. Forskarvärlden. Min dröm var att kunna vara sådan mot någon annan efter mig. Att hjälpa någon framåt. Att spela roll. Och nu får jag ett sådant brev själv. Från någon som menar att jag faktiskt hunnit med detta.

 

Nu

Sommaren är här. De hotfulla träden skapar nya ljusgröna barr. Den lutande slaskande tomten är en blommande äng. Lakanen torkar på verandan i vinden. Mormor och jag dricker the i solen. Jag har jobbat sedan tidigt och fåglarnas kvitter är som en ljudvägg. Det går knappt att skilja ut göken, talgoxen, grönfinken och blåmesen från varandra. Jag känner hur jag nickar huvudet i takt. I takt med tangenterna. I takt med fåglarna. Det rör sig framåt. Jag rör mig framåt. Igår behövde jag inte sitta på en enda bänk på vägen hem.

Det är mörkt och murrigt i huset. Det droppar från taket och de stora lutande granarna döljer himlen. Grå snö som dalar. Det känns som om det aldrig kommer att bli vår eller ljust. Det är som en lerig söndag eftermiddag som aldrig tar slut. Jag läser instruktionsboken till kaffemaskinen och får till min första capuccino på två veckor. Det tar tid och är omständligt. Det brummar. Men när det spolats och sköljts och malts och värmts och vispats står den där. Med en Mozartkugeln i handen lägger vi pussel och jag dricker långsamt det kallnade kaffet. Det är så gott att jag vill hoppa. Cellgifter utan kortison är något annat. Att behålla smaken och lukten. Att inte känna kräkreflexen i näsan av de obekanta odörerna. Vi åt sushi på rullband dagen efter taxolet. En tanke omöjlig att tänka med betingat illamående som möjlig biverkning förut.

Ett pris att betala

Vi står vid den soldränkta busshållplatsen. Fåglarna kvittrar. Mitt emot finns ett hus med en pinjetall så stor att den skuggar hela trädgården. Jag säger att den påminner mig om Rivieran. Där vi var i höstas. I solen. Det som mina fina omtänksamma kollegor bidrog med sina pengar till. Tack igen. Alla. Jag säger att jag åt några chips med rosmarin och timjansmak häromdagen. Att minnena exploderade i munnen. Att det var som att äta Juan les Pins. Att äta din rosiga varma hud på stranden i oktober. Mitt kaffe på serveringen. Middagarna på vår balkong. De soltorkade tomaterna. Lekparken. Våra långsamma steg på den varma asfalten och sandalen vi hittade igen. Förra veckan sa du till mig att vi skulle åka till sommar. Att vi kunde bada då och att då kunde du kasta sand på mig igen. För dig är sommar en plats. Inte en tid. För dig är sommar oktober på Rivieran. Bland pinjetallarna. Eller bland de stickiga granarna på landet där det finns fästingar i ögat.

Jag vill göra det igen. Andas den där varma luften. De där dagarna när jag nu inte ens kan minnas om jag visste? Men det måste jag gjort. Fingrar i kalendern. Efter beskedet. Men när jag ser bilderna minns jag inte att jag visste. Att jag sörjde att jag led. Jag minns bara vår lycka och vårt tillsammans. Jag tänker att det i alla fall måste varit innan de vidriga cellgifterna startat? Men det var det inte heller. Jag var på en annan plats. Ett parallellt universum. Sommaren. Frisk. Kalla det vad ni vill. Jag vill åka tillbaka.

Jag pratar om behandlingen. Vi pratar om forskningen. Om problemet med hur lång tid det tar innan standardbehandlingar byts. Hur mycket som krävs. Hur dagens system i Sverige kväver eldsjälarna och superstjärnorna.  Jag konstaterar att mina pengar som nu hamnar i forskares fickor för att betala mina lovande, nydanande och experimentella behandlingar åtminstone bidrar till att stödja dessa onkologers arbete. Ett arbete som kommer att rädda liv. Men troligtvis inte mitt. Det är för tidigt. Men andra mammors. Andra systrars. Andra fruars. Andra älskarinnors. Andra mormödrar och farmödrars. Andra Snorpors. Då har man i alla fall bidragit till något. Säger jag som jag sagt förut men tårarna tippar över. Men nej säg inte så säger Abba. Det räcker inte. Det måste hjälpa dig! Annars är det inte värt det faktiskt.

Men det är ändå värt något. Även om priset är för högt. Andra saker väger också upp. Att andra som förlorat sina mammor och pappor skriver till mig och berättar att de läser vad jag skriver till dig. Att de säger att de förstår mer. Att det hjälper. Det är värt så mycket att det inte ens går att bära. Ändå väger inget upp det som händer. Det som tar mig ifrån dig. Men nu måste jag hoppas att detta jag gör hjälper också mig lite grand. Att jag vinner tid. Att det inte bara är en vinst i en symbolisk kamp där jag visat att jag gjort allt som var möjligt för att slå tillbaka. För kampens skull. För samvetets skull. Att det också spelade roll för din skull.

 

Random

Vid busshållplatsen i morse sitter den i trädet. Det är min mamma som ser den först. En stiglits! Det måste ju betyda något. Åh låt det betyda något. Släng in en härfågel och en blåkråka också så ska jag gå på vatten.

http://taxilandet.com/?p=721

Jag har köpt en tröja. En ny tröja. För jag ska inte dö nu. Tröjan är ett hopp. Jag får tänka framåt. Den behandling jag får nu – jag måste tro på den. Annars är det ingen mening.

 

Utan dig

Febern kommer igen. Jag sitter på knä i duschen. Som om jag bad. Lutad framåt. Jag plockar ner gummiankan, båten och sköldpaddan. Leksakerna här i huset som du lånade när du var här med mig. Som du insisterade på att lägga i badkaret när jag skulle duscha. Jag ska hjälpa dig mamma.  För att du ska vara närmare mig ligger dom nu där framför mig. Idag i stan såg jag barn stora som du. En tonårstjej på spårvagnen med exakt samma hårfärg. Överallt spår av dig. Jag har åkt iväg. Långt bort. Länge. Jag törs inte ens tänka på hur länge. Du har varit arg på mig hemma. Dragit mig i håret. Slagit på mig. Till synes utan anledning. Men jag vet att du är arg på mig. Arg för att det inte är som vanligt och för att du inte fått följa med. Sista morgonen lämnar jag på förskolan. Du säger ingenting på vägen dit. Inte ett ord. Du säger ingenting när jag säger hej då. Inte ett ord. Du är någonstans där inne under mössan och jackan. I tomheten. Jag har inga svar. Annat än att mamma ska till doktorn. Och att du ska stanna med pappa.

Jag är så svag i benen nu att promenaden till bussen är en golgata. Jag sitter på alla bänkar och staket som finns. Om du varit här hade jag inte kunnat ta en promenad med dig. Inte kunnat putta din vagn. Din starka mamma är borta. Hemma hade jag så ont så ont att hela kroppen knöt sig. Hos reikin släppte allt en stund. Jag ville banka på min smärta med en knölpåk och vråla ut min ilska. Han sa åt mig att hålla om den som när man håller om ett barn. Smärtan är i mig. Är jag. Jag kan inte slå på mig själv. Efteråt är kroppen mjuk och varm. Den är min igen. Jag har hittat den igen. Jag gråter och gråter. Han går ut ur rummet och lämnar mig i fred.  Jag tänker på platsen jag hamnade på under behandlingen. Stranden  i Monaco där jag var med pappa. Eftermiddagssol. Någon sorts fix idé om att kunna säga att jag badat i Monaco också. Trots att det är besvärligt att komma ned till stranden. Och trots att det inte finns någonstans att byta om utan att italienska espandrillosnubbar glor. Det kommer att bli fullt av sand i alla kläder. Och det finns ingenstans att duscha efteråt. Och vi ska på fotboll och sedan sitta i bilen tillbaka många mil. Men jag envisas. Jag ska ner i vattnet. Reikin säger att ibland måste saker bli värre för att bli bättre. Man måste gå igenom något svårt för att kunna läka. Han tvingar mig att vara i det onda. Sedan släpper det. Knölande med skor och strumpor och vassa klippor och fimpar och gud vet vem som stirrar på min rumpa. Men vattnet är turkost och svalt. Och jag har badat i Monaco.