Jag älskar dig

Vi har en strulig natt. Du och jag är ensamma kvar i sängen. Klockan är snart fyra på morgonen. Snöplogen hyvlar asfalt där nere. Du ska precis somna om. Tittar på mig. Jag älskar dig lite. Säger du.  Från ingenstans. Jag älskar dig också, mycket. Säger jag. Nej, jag älskar pappa mycket. Mamma bara lite. Säger du. För mamma har som…plåster på magen.

Några timmar senare tar jag bort stygnen och plåstren på magen. Sköterskan har aldrig sett så små fina stygn. Aldrig varit med om så enkla stygn att ta bort. Vem har gjort dom? En tysk, säger jag. Och hoppas att du älskar mig mycket nu också.

Film och PPM

Om jag hade fått vara med när du var större, då hade vi gått på bio tillsammans. Nu hinner vi kanske inte det. Eller så hann vi men du minns det nog knappast. Jag minns när jag och min mamma var på bio. Det var sportlov eller jullov eller påsklov. Vi var nästan ensamma på stan. Och helt ensamma i biosalongen. Vi såg en film om en häst. Lill-klas i kappsäcken. Vi fick skratta hur högt vi ville för ingen fanns där och blev störd. Vi tittade i affärer sedan. Jag fick några luktsudd. Ett som såg ut som en vattenmelon. Det ligger i en grön glasslåda i källaren. Till skillnad från din pappa som inte ens minns om han haft vattkoppor som barn minns jag nästan allt. Om allt. Min hjärna har samlat och arkiverat sedan den startade. Smått och stort. Viktigt och oviktigt. Ibland en förbannelse. Ibland användbart. Mitt första biobesök var när vi såg Ronja rövardotter. Jag skrattade jättehögt och sa ”voffådådå” och alla vände sig om. Mamma sa till mig att man måste vara tyst och jag som aldrig behövde bli tillsagd alls kände direkt i magen att jag inte förstått det innan. Att man borde förberett mig. Jag var 8 år.

En gång när pappa och jag var på bio gick nästan alla därifrån. Det var en fransk film och franska filmer brukar dra en särskild publik. Så kallade kulturtanter och lite fint folk bland annat. Filmen hette Mitt hjärtas förlorade slag. (De battre mon coeur s’est arrêté). Den var hård. Språket våldsamt. Det snörptes på munnar. Minkpälsar knäpptes och handskar åkte på. Vi satt kvar. Klamrade oss fast i armstöden. Plågade av andra saker i filmen.

Kanske hade jag blivit en sådan tant om jag fått bli gammal? När jag pratade med mormor igår fanns morfar i bakgrunden. Ville att jag skulle logga in och flytta mina pensionsfonder. Jag suckar hos mormor. Jag kommer aldrig bli pensionär. Om det finns någon lycka i olyckan är det att kunna strunta i pensionsfonder, borttappade koder och avlägsna planer. Morfar insisterar. Jag är tvungen att säga som det är. Vi struntar i det där. Ett gräl vi haft 100-tals gånger i våra liv med varandra. Men den här gången måste jag väl ändå vinna diskussionen. Det gör ont i mig för jag förstår att det gör ont i min pappa att inte få hjälpa mig med det här.