De där bra dagarna

Vår. Tidig vår. Min mamma och pappa utomlands och gräset växer vid sommarhuset. Min arbetsinsats behövs. Jag vet inte om morfars gräsmattebesatthet har lagt sig – men annars förstår du varför. Jag tar bilen dit ut. Jag stannar hos min mormor och morfar på vägen men vill komma fram snabbt. Nycklarna till ena stället gömde på det andra. Vårsolen gör träden och huset alldeles bleka. Dörren till vedboden gnisslar. Handjagare. Blåsor i händerna efter en stund. Gräset över anklarna. Jag jagar millimetrar, kommer så nära husknuten det går. Missar inga maskrosor. Kämpar med stenar. I uppförsbacken med hela kroppstyngden mot metallmonstret som är slött och spinner. Solen gassar. Det känns som sommar men jag tror det är tidigt i maj. Till slut har jag bara sport-bh och trosor. Och träskor. Jag har blivit min pappa som klipper gräset i badbyxor.

Tar en paus bland påskliljorna. Letar efter något att dricka. En kvarlämnad läsk? En gammal festis? Påskmust? En burk passerade tomater? Det är 26 grader. Jag är genomsvettig och vattentemperaturen i sjön cirka 11 grader. Jag är beredd att dricka allt med ett årgångsdatum efter 1850. Ingenting. Mormor kommer att förneka det i all evighet, men det enda som fanns att tillgå var en flaska Vermouth. Jag kalkylerar något med promillehalter och bilkörande. Kontemplerar över smaken på sjövatten och algblomning. Om att åka tillbaka till mormor och hit igen. Tiden som inte är där. Hugger tag i gräsklipparen och fräser runt på baksidan över de knöliga sorkhålen och brännässlorna som en furie. Jag svär och skriker. Förbannar kroppsarbete i timtal. Är envis som synden. Mina kritvita smala armar i solen. Ryggen böjd och varje sena spänd. För banne mig är det inte högre där på andra sidan i alla fall? Jag är en spinkig tjej i 20-årsåldern som aldrig klippt för hand förut. Jag hatar det. Och älskar det. Den totala utmattningen är ojämförbar. Jag är gräsets fiende nummer ett. Jag är min pappa.

Flänger in klipparen i vedboden igen. Ligger en stund på en madrass jag tagit ut. Klär på mig och åker ner till mormor. Får mat. Massor av mat. Och vatten. Pappa ringer och frågar hur det gick. Jag säger att skafferiet var tomt. Men uppdraget är utfört. I mormors fönster står blommiga krukor. Gardinerna är skira i vitt och grönt och det finns smultron på tapeten bakom den gröna kökssoffan. Jag tror vi spelar lite kort.

Ibland kommer du upptäcka att du sitter där och säger de där sakerna. Som du svor att aldrig säga. Om du inte klär på dig nu får du aldrig mer gå ut! Någonsin! Om du inte städar ditt rum nu så kommer tomten inte att komma i jul, han ser dig vet du! Och göra alla de där sakerna du var så säker på aldrig skulle göras. För förr eller senare blir man sina föräldrar. Vare sig man vill det eller inte. Om så bara för en stund. Jag hoppas att du genom mina brev till dig kommer att känna igen det när det händer. För jag tror att du kommer att bli precis som jag en stund då och då.