Fredagsmys

(För jag tror Snorpan – att alla bloggar med någon sorts känsla för samtiden måste ha ett inlägg med den titeln).

Vi går ner mot förskolan i morgonsolen. Vi har läst böcker om Ludde lump och bråkat om att håret måste vara i flätor. Du har tittat på mammas plåster från doktorn. Det blir en vanlig dag idag. Jag jobbar vidare med Abbas och mitt projekt. Tittar om gårdagens idéer håller i dagsljuset. Gör en cappuccino och äter en Mozartkugeln. Får mail från den andra läkaren. Tumöranalysen ska starta. Jag slutar ögonen framför datorskärmen. Försöker se framför mig hur cancercellerna under luppen där nere vrider sig i plågor när de testar vilka cellgifter som kan passa bäst. Hittar dom något som fungerar? Om inte har jag i alla fall gjort allt. Och jag behöver inte gå igenom en cellgiftsbehandling som saknar effekt. Efter en stund ringer läkaren. Dom har inte fått ut så mycket cancerceller som dom hoppats och kan inte testa alla läkemedel de vill. Vilket å ena sidan är bra nyheter för det betyder att cancern är mindre i lymfkörtlarna än vad man kunnat befara. Något som den opererande läkaren också sagt. Han hade förväntat sig mer givet röntgenbilderna och letat länge. Men de testar allt de kan. Han ger råd och förslag. Lämnar sitt mobilnummer. Säger att jag gärna får ringa natt som dag och även på helgen om jag har frågor. Frågar vad min dotter heter. Säger att svaren från testerna bör komma senast onsdag. Då kan jag starta behandlingen på torsdag säger han. Det känns overkligt. Osannolikt. Men möjligt.

Några djupa andetag senare är jag tillbaka i gårdagens jobb. Det håller idag med. Skickar vidare. Planerar för ett sedan. Ett sedan jag inte vet om det kommer. För det ligger långt långt fram det vi jobbar med. Men idag går det bra att låtsas som ingenting. Igår på flygplanet satt Abba bredvid och skrev. Jag glömde operationssåren på magen. Glömde ha ont. Glömde att jag var sjuk. I säkert en hel timme.