Den andra läkaren

Han som ska få tumörbiten för att analysera. Han med influensan och hunden. Han mailar kvällen innan operationen. Säger lycka till. Och att jag är i dom bästa händer. Han har mailat kl 22.13. På kvällen. Min läkare hemma ringer jag ofta. Jag blir kopplad till en telefonsvarare där jag lämnar mitt namn för att bli uppringd på en tid som dom anger och som aldrig passar. Och som heller aldrig stämmer. Och det är snarare än sköterska som ska förmedla något läkaren sagt som hör av sig. Inget utrymme för samtal. Ingen tid för diskussion. Inga val som jag får vara med i. Om jag inte tjatar och är envis. Ägnar all min vakna och all min sjukvårdstorpeds vakna tid åt att få fram något i högsta grad rimligt. Sprutor som boostar vita blodkroppar som alla patienter utom jag verkade få. Rätt att träna. En remiss till smärtkliniken eller strålning på lungmetastaserna.

På reikibehandlingen sist la reikimannen sina händer på ryggen och benet. Sedan flyttade han dem. Till lungorna. Till huvudet. Till en plats på halsen. Efteråt frågar jag varför? Han tittar på mig. Som om jag visste. Och jag vet. Jag har mina metastaser precis där. Men jag har ingenting sagt, säger jag. Han lägger huvudet på sned och småler. Jag ser det mörka säger han. Din kropp säger till mig vad den behöver hjälp med. Forskaren i mig vrider sig i plågor. Och är det inte någon sorts örnfjädrar och en rökelsehållare med Budda i hörnet? Jag vill vifta bort det. Men han höll sina händer på de exakta punkterna där röntgenbildena lyste. Han tar fram en bild. En man och en kvinna på ett foto. Höstfärger. Han säger att kvinnan var döende av en hjärntumör. Att han, onkologer och andra healers behandlat henne. Att hon hade några få månader kvar. Att bilden är tagen för ett år sedan. Att vissa människor kan läkas fastän man inte trodde det. Han tror att jag kan vara en sådan. Bilden kan föreställa vem som helst. Tänker jag. Det spelar ingen roll. Han vill ge mig hopp. Inte för att jag måste ha det. Men för att det kan vara bra. Jag gråter för jag vill inte leva på hoppet. Jag vill leva för nuet. Han säger att jag gör det. Men att man kan hoppas i alla fall. Han säger att min kropp tar emot läkning och omtanke på ett fantastiskt sätt. Det säger han till alla, tänker jag bistert när jag går. Annars skulle ju businessen gå omkull. Men behandlingen har varit skön, jag har mindre ont, det pirrar i nerven i benet – kanske vaknar den? Jag övermannas av en känsla av att vilja krama honom. På samma sätt som jag vill krama min kurator och min PT för att dom är underbara människor som gör sitt allra bästa för att jag ska må bra. Jag och en massa andra människor säkert. Och för att jag ibland skulle behöva en kram. Jag skjuter undan den japanska gardindraperimojängen i hans entré. Han kommer efter. Ger mig en kram.

Meddelande från andra sidan

Innan operationen spelar jag in ett videomeddelande i skype till dig. Jag tänker på de videofilmer du har av mig. Vi åker skidor, karusell, fiskar. Oftast syns bara mina ben fastän jag tjatar på alla att filma mig och inte bara dig. När jag tittar på bilder från när jag var liten ser jag inte mig själv på bilderna. Jag ser den urblekta solstolens mönster, fraset i mammas brunspräckliga kjol som skymtar fram. Hunden Lufsens päls mot min arm. Det känns i hela kroppen. Jag är inte intressant. Sakerna och människorna omkring mig är det som väcker mina minnen. Och vad säger man på något som kan vara det sista meddelandet? Alla operationer har en risk. Jag tror jag säger att du ska äta frukost varje dag. Att det är viktigt. Var det allt? Var det ens viktigt? Jag sa att jag älskar dig också. Men det har jag ju sagt så ofta. Nu var det ögonblicket när jag kunde fylla på med det sista. Äta frukost var det tydligen. Om det nu var allt det blev vill jag i alla fall förklara mig.

Det är viktigt att må bra, att ta hand om sin kropp så mycket man bara kan. Det startar med frukost. Nybakta frukostbröd i ugnen, croissanter som pappa bakar, thé, choklad eller kaffe, juice, ost och gurka. Ägg på alla vis. Yoghurt och flingor. Inte varje dag men alltid något. Då blir man gladare. Då kan man tänka bättre. Då blir man mindre hungrig och äter mindre skräp under dagen. Många hoppar över frukost. Elitidrottare skulle aldrig drömma om det, men folk som bantar och tycker dom är för tjocka gör det hela tiden. Det är uppenbart vem som har rätt. Om du skulle bli en sådan där person som har svårt att äta om morgonen, försök hitta något som funkar. En smoothie kanske att dricka? En frukt. Ett glas mjölk. Då orkar du lära dig om dead weight loss och importtullar eller om att böja spanska verb och hoppa höjdhopp. När du blir äldre orkar du med den sura chefen och den bittra busschaffisen kan du charma med ett godmorgon. Nu tänder vi ett ljus till frukost varje dag du och jag när det är mörkt. Snart är det vår och då lovar jag att vi flyttar ut på balkongen. Pappa får tycka att vi är knasiga.

Innan jag rullas in till operationssalen säger läkaren att jag ska tänka på något som ger mig sköna drömmar. Jag tar med mig bilden från när vi pratade på Skype igår. Pappa som låtsas bita dig i armen och pussar dig. Lilla skutt, eller lilla skutte som du säger, på nattlinnet och hur du hoppar i soffan. Jag vill också bita dig i armen. Känna din lukt. Jag vill vakna igen. Diset kommer och bär mig bort.