Mamma ska åka bort

Vi leker med Pippidockan som jag sytt till dig. Plötsligt lutar du dig ner mot Pippi och håller henne i axeln. Din mamma är i himlen Pippi, eller hur? Du tittar frågande och intensivt på henne. Ja, svarar jag med Pippis röst. Jag fortsätter dit där benen inte bär. En myr där mossan sjunker ner och marken inte känns. Det blir kallt. Blött. Osäkert. Sedan kommer jag att vara där med Pippis mamma säger jag. Vi kan bli kompisar hon och jag. För jag har fått lära mig att det som gör barn som förlorar en mamma eller pappa eller ett syskon mest oroliga, det är att den som dött ska vara ensam där i himlen (eller vad man nu tror händer efteråt). Så jag vill börja berätta en saga för dig om att jag har det bra sedan, så du inte ska oroa dig för mig. Vad som än händer är jag säker på att du inte behöver oroa dig. Säker på att jag har det bra. Eller att det som varit jag har det bra. Är en del av något större och annat. Inte här. Inte med dig. Men inte ensamt. Ja, jag ska också till himlen med mamma, säger du. Nej, säger jag. Bara mamma ska dit. Till Pippis mamma. Vi ska bli kompisar. Jag är ju kompis med din bästis mamma så jag kan bli kompis med Pippis mamma sedan. Jag vill ge dig en bild av att vi kanske dricker kaffe där upp sedan. Dansar eller åker berg och dal-bana eller vad du nu vet och föreställer dig att jag och bästisens mamma gör när vi ses.

Jag hoppas att det inte händer nu. Men det jag ska göra snart – plocka ut en bit av en av alla tumörer för att testa vad den inte tål – det innebär risker. Jag har fått cellgifter. Jag har cancer i hela kroppen. Det är inte bra att bli nedsövd och opererad. Kanske behövs det inte. Kanske kan de nå en tumör i alla fall. Det vet jag inte än. Men om jag inte kommer tillbaka nu. Då hanns inget mer med. Och vad ville jag då säga? Som jag inte sagt eller gjort. Finns det något jag kan lägga in i dig som stannar kvar? En kram till. Att du somnar med din arm om min hals. Att vi bråkar om vilken mössa du ska ha. Att jag hinner steka en omgång plättar till att ha i frysen. Jag ska göra iordning en liten låda med mina bästa saker. Viktiga minnen för mig. Ledtrådar om mig. Jag ska försöka hinna läsa in en av mina favoritsagoböcker till dig. Och jag vill säga till dig att jag har det bra. Att jag tror att du kommer ha det bra. Att världen är en bra plats. Man kan inte tro det ibland. När rasister sitter i parlament, när människor tjänar pengar på att utnyttja andra, när ingen säger emot. När hjärtan brister, när man ångrar sig, när det är tungt. Men det är den. Leta reda på en fin plats och se miraklet som är. Ljuset, de växande stråna och blänket i vattnet. Ställ dig på en tågperrong eller en flygplats och se människor som tycker om varandra träffas igen. Läs saker av människor som engagerar sig. Som bryr sig om att försöka. Jag ville ge dig den gåvan. Livet. I den här världen. Det har jag i alla fall hunnit göra.

Morgon tillsammans

Vi åkte skidor igår kväll, så sent att lamporna tänts i backen men du ville bara inte sluta. Fastän benen knappt bar längre. Jag tänkte att du kanske skulle sova jättelänge imorgon bitti nu. Det gör du inte. Du vaknar och vill sova med huvudet på min rumpa. Eller fötterna på mina axlar. Efter att du kommit in till oss. Jag ger upp. Vi ser på Trotro – en fransk tecknad åsna. Jag låtsas att Jean-Francois – din älsklingshund vill dricka upp mitt kaffe och du grälar på honom. Vi tar med oss pappersinsamlingen och sopsorterar på väg till förskolan. Där inne på gården öser fröknarna bort vatten ur den stora pölen som blivit farligt djup av smältvattnet. Du tittar längtasfullt på stänkande gummistövlar och väntar på din tur. Du är klädd i galon från topp till tå. Till och med vantarna. Ibland kan man tro att det där med att hoppa i vattenpölar är något som går över. Jag är själv inte så himla road. Men min mormor. Hon kunde inte passera en pöl på en lerig väg utan att med sina långa trubbiga läderstövlar gröpa fram ett litet dike så att vattnet kunde ledas undan. Med ursäkten att det är bra om vattnet rinner bort från vägen. När jag var barn hade jag en mormor som ville stanna längre i pölarna än jag. Du är så lik henne när du sover brukar jag säga. Men inte bara då tror jag. Ville bara att du ska veta. Att det är ok att gilla sådant när man är vuxen också. Jag vet att din bästis mamma hoppar i pölar när hon är ensam och hon tror att ingen ser. Så det så.

För allt måste inte vara på ett visst sätt. Jag träffar en vän. Han säger att jag lärt honom att våga bli den han borde varit. Att våga säga ja till saker. The yes man! Som filmen, skrattar jag. Men han menar det verkligen. Jag tänker efteråt att han lärt mig att allt inte måste vara så himla perfekt eller förutbestämt. Det finns andra vägar att ta. Andra saker att prova. Andra sätt att vara och göra. Att man ska våga välja det man vill även om ingen annan gör det och även om det verkar svårt.

Man måste inte borsta håret innan man går till jobbet. Man måste inte städa på fredagar. Man måste inte bli jurist. Man måste inte äta vid köksbordet. Man måste inte ha samma kostym som alla andra för att passa in. Man kan ha mössa istället. Man kan städa en lördagkväll. Man kan bli målare eller författare. Man kan bygga en koja ute eller i soffan inne och äta där. Man kan ha en knallröd spräcklig tröja och ändå göra sitt jobb bra.

Hjälpa till

Cyberkärlek och stöd är fina grejer! Tack hörrni! Och ni får gärna hjälpa till. Jag kan inte säga nej. Den här biopsin och analysen (som undersöker vilka cellgifter tumörerna svarar bäst på) beräknas kosta ungefär 70 000 kr. Den utländske läkaren har lovat göra vad han kan för att formulera intyg så att Försäkringskassan ska återbetala. Men Sverige är dåliga på att följa den inre marknadens reglering. Andra länder i EU är betydligt bättre. Det är sjuka medborgare som söker vård utomlands och vargar vi har svårt med här.

Vill ni fina rara medmänniskor lämna ett bidrag kan man använda paypalkontot under Snorpans resa och lämna meddelandet ”biopsi” så vet vi till vilket konto pengarna ska föras över till sedan.

http://taxilandet.com/?page_id=325

Vi vill inte lägga ut något kontonummer eftersom vi inte vill att Snorpan i framtiden ska hitta en massa saker på internet om sin döda mamma när hennes namn finns med i en sökning. Vill ni nå mig, för att försäkra er om att jag inte är ute och lurar någon på pengar för att..tja…åka till Thailand eller köpa en ny soffa, har jag mailadress taxilandet@taxilandet.com. Men jag ber er inte om någonting, ni ber mig om att få vara med och jag lägger min panna mot er axel och säger tack för att ni bär mig en extra bit. På så många sätt. Med stärkande ord, egna berättelser, tankar och värme och ekonomiskt stöd. Jag hoppas och tror att du Snorpan kommer känna och veta hur mycket vi alla kämpade för att du skulle få ha din mamma kvar. Jag och pappa kämpade. Mormor och morfar kämpade. Farmor och farfar. Lia och Frida kämpade. Min sjukvårdstorped och mammas jobbarkompis, barnens mamma och alla alla andra. Till och med människor som aldrig träffat någon av oss. Vi gjorde verkligen allt ska du veta.