Morgon tillsammans

Vi åkte skidor igår kväll, så sent att lamporna tänts i backen men du ville bara inte sluta. Fastän benen knappt bar längre. Jag tänkte att du kanske skulle sova jättelänge imorgon bitti nu. Det gör du inte. Du vaknar och vill sova med huvudet på min rumpa. Eller fötterna på mina axlar. Efter att du kommit in till oss. Jag ger upp. Vi ser på Trotro – en fransk tecknad åsna. Jag låtsas att Jean-Francois – din älsklingshund vill dricka upp mitt kaffe och du grälar på honom. Vi tar med oss pappersinsamlingen och sopsorterar på väg till förskolan. Där inne på gården öser fröknarna bort vatten ur den stora pölen som blivit farligt djup av smältvattnet. Du tittar längtasfullt på stänkande gummistövlar och väntar på din tur. Du är klädd i galon från topp till tå. Till och med vantarna. Ibland kan man tro att det där med att hoppa i vattenpölar är något som går över. Jag är själv inte så himla road. Men min mormor. Hon kunde inte passera en pöl på en lerig väg utan att med sina långa trubbiga läderstövlar gröpa fram ett litet dike så att vattnet kunde ledas undan. Med ursäkten att det är bra om vattnet rinner bort från vägen. När jag var barn hade jag en mormor som ville stanna längre i pölarna än jag. Du är så lik henne när du sover brukar jag säga. Men inte bara då tror jag. Ville bara att du ska veta. Att det är ok att gilla sådant när man är vuxen också. Jag vet att din bästis mamma hoppar i pölar när hon är ensam och hon tror att ingen ser. Så det så.

För allt måste inte vara på ett visst sätt. Jag träffar en vän. Han säger att jag lärt honom att våga bli den han borde varit. Att våga säga ja till saker. The yes man! Som filmen, skrattar jag. Men han menar det verkligen. Jag tänker efteråt att han lärt mig att allt inte måste vara så himla perfekt eller förutbestämt. Det finns andra vägar att ta. Andra saker att prova. Andra sätt att vara och göra. Att man ska våga välja det man vill även om ingen annan gör det och även om det verkar svårt.

Man måste inte borsta håret innan man går till jobbet. Man måste inte städa på fredagar. Man måste inte bli jurist. Man måste inte äta vid köksbordet. Man måste inte ha samma kostym som alla andra för att passa in. Man kan ha mössa istället. Man kan städa en lördagkväll. Man kan bli målare eller författare. Man kan bygga en koja ute eller i soffan inne och äta där. Man kan ha en knallröd spräcklig tröja och ändå göra sitt jobb bra.

Hjälpa till

Cyberkärlek och stöd är fina grejer! Tack hörrni! Och ni får gärna hjälpa till. Jag kan inte säga nej. Den här biopsin och analysen (som undersöker vilka cellgifter tumörerna svarar bäst på) beräknas kosta ungefär 70 000 kr. Den utländske läkaren har lovat göra vad han kan för att formulera intyg så att Försäkringskassan ska återbetala. Men Sverige är dåliga på att följa den inre marknadens reglering. Andra länder i EU är betydligt bättre. Det är sjuka medborgare som söker vård utomlands och vargar vi har svårt med här.

Vill ni fina rara medmänniskor lämna ett bidrag kan man använda paypalkontot under Snorpans resa och lämna meddelandet ”biopsi” så vet vi till vilket konto pengarna ska föras över till sedan.

http://taxilandet.com/?page_id=325

Vi vill inte lägga ut något kontonummer eftersom vi inte vill att Snorpan i framtiden ska hitta en massa saker på internet om sin döda mamma när hennes namn finns med i en sökning. Vill ni nå mig, för att försäkra er om att jag inte är ute och lurar någon på pengar för att..tja…åka till Thailand eller köpa en ny soffa, har jag mailadress taxilandet@taxilandet.com. Men jag ber er inte om någonting, ni ber mig om att få vara med och jag lägger min panna mot er axel och säger tack för att ni bär mig en extra bit. På så många sätt. Med stärkande ord, egna berättelser, tankar och värme och ekonomiskt stöd. Jag hoppas och tror att du Snorpan kommer känna och veta hur mycket vi alla kämpade för att du skulle få ha din mamma kvar. Jag och pappa kämpade. Mormor och morfar kämpade. Farmor och farfar. Lia och Frida kämpade. Min sjukvårdstorped och mammas jobbarkompis, barnens mamma och alla alla andra. Till och med människor som aldrig träffat någon av oss. Vi gjorde verkligen allt ska du veta.

Sista chansen

Nu tar vi den. Den sista chansen. Dyr som skam. Men vi kan inte låta bli att prova. I resten av Europa gör man ett test på tumören innan man sätter in cellgifter för att se vilka cellgifter tumören reagerar mest på. Det gör man inte i Sverige för i Sverige anser man inte att sådana test är tillförlitliga. Eller så tycker man dom är för dyra. Vad vet jag. Nu åker jag och gör det utomlands. För att se vad dom säger, för att se om dom kan ge mig något annat som man inte kan ge mig här, för att jag ska kunna få de mest effektiga cellgifterna här hemma om det istället blir här. Man ska inte jaga i en mörk skog, säger den andra läkaren. Allt ljus på er mina cancerceller i kroppen. Nu ska ni plockas ut, undersökas, skrapas på och testas på alla ledder så vi vet vilken ammunition ni ska få möta. I kliniskt vitt labratorie ska ni ut. Studeras under lupp. Så vårt anfall kan göra er lite långsammare. Min tid lite bättre och kanske till och med lite längre. Som en fotbollstränare som ser motståndarlagets matcher på TV inför mötet ska lära oss allt om vad ni gillar och vad som är era värsta rädslor.

Snorpan, förlåt att mamma åker bort några dagar. Jag hoppas det ger oss fler dagar i retur. Mamma ska jobba och göra tester. Jobba med mammas nya jobbarkompis. Henne ska jag berätta mer om sedan. Nu vet du bara att det var hon som tog bort lejonet (solskyddet) på din plats i bilen. Och att hon och mamma ser glada ut på bilder tillsammans. Men jag ska berätta mer om vilka fantastiska varelser den här jorden befolkas av. Det ger mig hopp. Så mycket kommer att bli så bra för dig. Världen är inte bara fylld av surpuppor och  ondska. Den är också fylld av omtanke, begåvning och vänlighet.