Påskminnen

Förra året gömde vi ägg i de ihåliga äppelträden. En Mon chichi dolde sig i ett av dom. Du skrattade och skrek vid fyndet. Gräset syntes gulnat med ett par gröna strån här och där. Sol. Geggamoja. I år var vi på samma plats men lite före. Samma plats för att fylla på minnet. Att jag var med dig där.

Mina egna påskar var hos min mormor och morfar. Ugglan Uggelbuggel i ett rött ägg klätt med staniol. Virkade mössor till äggen vi målat med kritor. Snöslask på vägen. När jag var äldre stannade jag kvar när mamma och pappa åkt hem. Mormor och jag gjorde ost av filmjölk som droppade genom melittafilter. Stickade kläder till mina mjukisdjur. Åkte med bussen till stan. Jag läste alla böcker i hyllorna. Om en far som var kannibal i fjärran länder, om Silke, Selma Lagerlöf, jaktmarker och fiskevatten, året fyrkantigt som morfar sa med Kronblom i. Vi spelade kort och couronne. Dagarna var ändlösa och på natten sov jag i soffan som är din säng nu.

Kiss i sängen och ha det bra, ligga kvar och fundera, stjärten varm som en sommardag, jag tror jag tar och kissar lite mera! Sjöng mormor.

Apelsiner

Testerna visade att cancern reagerade mer på vissa cellgifter och substanser än andra. Nu pumpas de utvalda vapnen in i venerna varje dag. Dessutom plockar man ut tumöraktiva vita blodkroppar och odlar upp dom till en hel armé som skickas tillbaka in senare. Det tros vara cancervårdens framtid. Idag är jag labbråtta. Kanske räddar min insats en annan snorpas mamma om tio år? Kanske räddar jag din mamma någon extra månad?

Vi klädde påskriset i morse. Du och pappa är på zoo. Jag slukar två miljoner apelsiner och förgiftar kroppen i hopp om att cancern mår illa och retirerar.

En människa kan uthärda och klara av så oändligt mycket, säger sjuksköterskan och ger mig en puss när hon ser min oro.

I snön

Det snöar här också. Fastän det inte borde. En häst promenerar förbi oss på vägen. Hej hästen! Säger du och vinkar. Ser lite besviken ut för den hälsar inte tillbaka.

Behandlingen har startat. Men nya undersökningar visar förändringar också i levern. En lymfkörtel smärtar på halsen. Nu måste vi börja slå tillbaka. Jag är redo för vad som helst som kan stoppa farten. Stanna klockan. Häng i nödbromsen. Gifterna droppar in. Hettan stiger. Kom igen nu kroppen du klarar det. I eftermiddag ska vi påskpyssla på slottet.

Jag älskar dig

Vi har en strulig natt. Du och jag är ensamma kvar i sängen. Klockan är snart fyra på morgonen. Snöplogen hyvlar asfalt där nere. Du ska precis somna om. Tittar på mig. Jag älskar dig lite. Säger du.  Från ingenstans. Jag älskar dig också, mycket. Säger jag. Nej, jag älskar pappa mycket. Mamma bara lite. Säger du. För mamma har som…plåster på magen.

Några timmar senare tar jag bort stygnen och plåstren på magen. Sköterskan har aldrig sett så små fina stygn. Aldrig varit med om så enkla stygn att ta bort. Vem har gjort dom? En tysk, säger jag. Och hoppas att du älskar mig mycket nu också.

Film och PPM

Om jag hade fått vara med när du var större, då hade vi gått på bio tillsammans. Nu hinner vi kanske inte det. Eller så hann vi men du minns det nog knappast. Jag minns när jag och min mamma var på bio. Det var sportlov eller jullov eller påsklov. Vi var nästan ensamma på stan. Och helt ensamma i biosalongen. Vi såg en film om en häst. Lill-klas i kappsäcken. Vi fick skratta hur högt vi ville för ingen fanns där och blev störd. Vi tittade i affärer sedan. Jag fick några luktsudd. Ett som såg ut som en vattenmelon. Det ligger i en grön glasslåda i källaren. Till skillnad från din pappa som inte ens minns om han haft vattkoppor som barn minns jag nästan allt. Om allt. Min hjärna har samlat och arkiverat sedan den startade. Smått och stort. Viktigt och oviktigt. Ibland en förbannelse. Ibland användbart. Mitt första biobesök var när vi såg Ronja rövardotter. Jag skrattade jättehögt och sa ”voffådådå” och alla vände sig om. Mamma sa till mig att man måste vara tyst och jag som aldrig behövde bli tillsagd alls kände direkt i magen att jag inte förstått det innan. Att man borde förberett mig. Jag var 8 år.

En gång när pappa och jag var på bio gick nästan alla därifrån. Det var en fransk film och franska filmer brukar dra en särskild publik. Så kallade kulturtanter och lite fint folk bland annat. Filmen hette Mitt hjärtas förlorade slag. (De battre mon coeur s’est arrêté). Den var hård. Språket våldsamt. Det snörptes på munnar. Minkpälsar knäpptes och handskar åkte på. Vi satt kvar. Klamrade oss fast i armstöden. Plågade av andra saker i filmen.

Kanske hade jag blivit en sådan tant om jag fått bli gammal? När jag pratade med mormor igår fanns morfar i bakgrunden. Ville att jag skulle logga in och flytta mina pensionsfonder. Jag suckar hos mormor. Jag kommer aldrig bli pensionär. Om det finns någon lycka i olyckan är det att kunna strunta i pensionsfonder, borttappade koder och avlägsna planer. Morfar insisterar. Jag är tvungen att säga som det är. Vi struntar i det där. Ett gräl vi haft 100-tals gånger i våra liv med varandra. Men den här gången måste jag väl ändå vinna diskussionen. Det gör ont i mig för jag förstår att det gör ont i min pappa att inte få hjälpa mig med det här.

De där bra dagarna

Vår. Tidig vår. Min mamma och pappa utomlands och gräset växer vid sommarhuset. Min arbetsinsats behövs. Jag vet inte om morfars gräsmattebesatthet har lagt sig – men annars förstår du varför. Jag tar bilen dit ut. Jag stannar hos min mormor och morfar på vägen men vill komma fram snabbt. Nycklarna till ena stället gömde på det andra. Vårsolen gör träden och huset alldeles bleka. Dörren till vedboden gnisslar. Handjagare. Blåsor i händerna efter en stund. Gräset över anklarna. Jag jagar millimetrar, kommer så nära husknuten det går. Missar inga maskrosor. Kämpar med stenar. I uppförsbacken med hela kroppstyngden mot metallmonstret som är slött och spinner. Solen gassar. Det känns som sommar men jag tror det är tidigt i maj. Till slut har jag bara sport-bh och trosor. Och träskor. Jag har blivit min pappa som klipper gräset i badbyxor.

Tar en paus bland påskliljorna. Letar efter något att dricka. En kvarlämnad läsk? En gammal festis? Påskmust? En burk passerade tomater? Det är 26 grader. Jag är genomsvettig och vattentemperaturen i sjön cirka 11 grader. Jag är beredd att dricka allt med ett årgångsdatum efter 1850. Ingenting. Mormor kommer att förneka det i all evighet, men det enda som fanns att tillgå var en flaska Vermouth. Jag kalkylerar något med promillehalter och bilkörande. Kontemplerar över smaken på sjövatten och algblomning. Om att åka tillbaka till mormor och hit igen. Tiden som inte är där. Hugger tag i gräsklipparen och fräser runt på baksidan över de knöliga sorkhålen och brännässlorna som en furie. Jag svär och skriker. Förbannar kroppsarbete i timtal. Är envis som synden. Mina kritvita smala armar i solen. Ryggen böjd och varje sena spänd. För banne mig är det inte högre där på andra sidan i alla fall? Jag är en spinkig tjej i 20-årsåldern som aldrig klippt för hand förut. Jag hatar det. Och älskar det. Den totala utmattningen är ojämförbar. Jag är gräsets fiende nummer ett. Jag är min pappa.

Flänger in klipparen i vedboden igen. Ligger en stund på en madrass jag tagit ut. Klär på mig och åker ner till mormor. Får mat. Massor av mat. Och vatten. Pappa ringer och frågar hur det gick. Jag säger att skafferiet var tomt. Men uppdraget är utfört. I mormors fönster står blommiga krukor. Gardinerna är skira i vitt och grönt och det finns smultron på tapeten bakom den gröna kökssoffan. Jag tror vi spelar lite kort.

Ibland kommer du upptäcka att du sitter där och säger de där sakerna. Som du svor att aldrig säga. Om du inte klär på dig nu får du aldrig mer gå ut! Någonsin! Om du inte städar ditt rum nu så kommer tomten inte att komma i jul, han ser dig vet du! Och göra alla de där sakerna du var så säker på aldrig skulle göras. För förr eller senare blir man sina föräldrar. Vare sig man vill det eller inte. Om så bara för en stund. Jag hoppas att du genom mina brev till dig kommer att känna igen det när det händer. För jag tror att du kommer att bli precis som jag en stund då och då.

 

 

Fredagsmys

(För jag tror Snorpan – att alla bloggar med någon sorts känsla för samtiden måste ha ett inlägg med den titeln).

Vi går ner mot förskolan i morgonsolen. Vi har läst böcker om Ludde lump och bråkat om att håret måste vara i flätor. Du har tittat på mammas plåster från doktorn. Det blir en vanlig dag idag. Jag jobbar vidare med Abbas och mitt projekt. Tittar om gårdagens idéer håller i dagsljuset. Gör en cappuccino och äter en Mozartkugeln. Får mail från den andra läkaren. Tumöranalysen ska starta. Jag slutar ögonen framför datorskärmen. Försöker se framför mig hur cancercellerna under luppen där nere vrider sig i plågor när de testar vilka cellgifter som kan passa bäst. Hittar dom något som fungerar? Om inte har jag i alla fall gjort allt. Och jag behöver inte gå igenom en cellgiftsbehandling som saknar effekt. Efter en stund ringer läkaren. Dom har inte fått ut så mycket cancerceller som dom hoppats och kan inte testa alla läkemedel de vill. Vilket å ena sidan är bra nyheter för det betyder att cancern är mindre i lymfkörtlarna än vad man kunnat befara. Något som den opererande läkaren också sagt. Han hade förväntat sig mer givet röntgenbilderna och letat länge. Men de testar allt de kan. Han ger råd och förslag. Lämnar sitt mobilnummer. Säger att jag gärna får ringa natt som dag och även på helgen om jag har frågor. Frågar vad min dotter heter. Säger att svaren från testerna bör komma senast onsdag. Då kan jag starta behandlingen på torsdag säger han. Det känns overkligt. Osannolikt. Men möjligt.

Några djupa andetag senare är jag tillbaka i gårdagens jobb. Det håller idag med. Skickar vidare. Planerar för ett sedan. Ett sedan jag inte vet om det kommer. För det ligger långt långt fram det vi jobbar med. Men idag går det bra att låtsas som ingenting. Igår på flygplanet satt Abba bredvid och skrev. Jag glömde operationssåren på magen. Glömde ha ont. Glömde att jag var sjuk. I säkert en hel timme.

Den andra läkaren

Han som ska få tumörbiten för att analysera. Han med influensan och hunden. Han mailar kvällen innan operationen. Säger lycka till. Och att jag är i dom bästa händer. Han har mailat kl 22.13. På kvällen. Min läkare hemma ringer jag ofta. Jag blir kopplad till en telefonsvarare där jag lämnar mitt namn för att bli uppringd på en tid som dom anger och som aldrig passar. Och som heller aldrig stämmer. Och det är snarare än sköterska som ska förmedla något läkaren sagt som hör av sig. Inget utrymme för samtal. Ingen tid för diskussion. Inga val som jag får vara med i. Om jag inte tjatar och är envis. Ägnar all min vakna och all min sjukvårdstorpeds vakna tid åt att få fram något i högsta grad rimligt. Sprutor som boostar vita blodkroppar som alla patienter utom jag verkade få. Rätt att träna. En remiss till smärtkliniken eller strålning på lungmetastaserna.

På reikibehandlingen sist la reikimannen sina händer på ryggen och benet. Sedan flyttade han dem. Till lungorna. Till huvudet. Till en plats på halsen. Efteråt frågar jag varför? Han tittar på mig. Som om jag visste. Och jag vet. Jag har mina metastaser precis där. Men jag har ingenting sagt, säger jag. Han lägger huvudet på sned och småler. Jag ser det mörka säger han. Din kropp säger till mig vad den behöver hjälp med. Forskaren i mig vrider sig i plågor. Och är det inte någon sorts örnfjädrar och en rökelsehållare med Budda i hörnet? Jag vill vifta bort det. Men han höll sina händer på de exakta punkterna där röntgenbildena lyste. Han tar fram en bild. En man och en kvinna på ett foto. Höstfärger. Han säger att kvinnan var döende av en hjärntumör. Att han, onkologer och andra healers behandlat henne. Att hon hade några få månader kvar. Att bilden är tagen för ett år sedan. Att vissa människor kan läkas fastän man inte trodde det. Han tror att jag kan vara en sådan. Bilden kan föreställa vem som helst. Tänker jag. Det spelar ingen roll. Han vill ge mig hopp. Inte för att jag måste ha det. Men för att det kan vara bra. Jag gråter för jag vill inte leva på hoppet. Jag vill leva för nuet. Han säger att jag gör det. Men att man kan hoppas i alla fall. Han säger att min kropp tar emot läkning och omtanke på ett fantastiskt sätt. Det säger han till alla, tänker jag bistert när jag går. Annars skulle ju businessen gå omkull. Men behandlingen har varit skön, jag har mindre ont, det pirrar i nerven i benet – kanske vaknar den? Jag övermannas av en känsla av att vilja krama honom. På samma sätt som jag vill krama min kurator och min PT för att dom är underbara människor som gör sitt allra bästa för att jag ska må bra. Jag och en massa andra människor säkert. Och för att jag ibland skulle behöva en kram. Jag skjuter undan den japanska gardindraperimojängen i hans entré. Han kommer efter. Ger mig en kram.

Meddelande från andra sidan

Innan operationen spelar jag in ett videomeddelande i skype till dig. Jag tänker på de videofilmer du har av mig. Vi åker skidor, karusell, fiskar. Oftast syns bara mina ben fastän jag tjatar på alla att filma mig och inte bara dig. När jag tittar på bilder från när jag var liten ser jag inte mig själv på bilderna. Jag ser den urblekta solstolens mönster, fraset i mammas brunspräckliga kjol som skymtar fram. Hunden Lufsens päls mot min arm. Det känns i hela kroppen. Jag är inte intressant. Sakerna och människorna omkring mig är det som väcker mina minnen. Och vad säger man på något som kan vara det sista meddelandet? Alla operationer har en risk. Jag tror jag säger att du ska äta frukost varje dag. Att det är viktigt. Var det allt? Var det ens viktigt? Jag sa att jag älskar dig också. Men det har jag ju sagt så ofta. Nu var det ögonblicket när jag kunde fylla på med det sista. Äta frukost var det tydligen. Om det nu var allt det blev vill jag i alla fall förklara mig.

Det är viktigt att må bra, att ta hand om sin kropp så mycket man bara kan. Det startar med frukost. Nybakta frukostbröd i ugnen, croissanter som pappa bakar, thé, choklad eller kaffe, juice, ost och gurka. Ägg på alla vis. Yoghurt och flingor. Inte varje dag men alltid något. Då blir man gladare. Då kan man tänka bättre. Då blir man mindre hungrig och äter mindre skräp under dagen. Många hoppar över frukost. Elitidrottare skulle aldrig drömma om det, men folk som bantar och tycker dom är för tjocka gör det hela tiden. Det är uppenbart vem som har rätt. Om du skulle bli en sådan där person som har svårt att äta om morgonen, försök hitta något som funkar. En smoothie kanske att dricka? En frukt. Ett glas mjölk. Då orkar du lära dig om dead weight loss och importtullar eller om att böja spanska verb och hoppa höjdhopp. När du blir äldre orkar du med den sura chefen och den bittra busschaffisen kan du charma med ett godmorgon. Nu tänder vi ett ljus till frukost varje dag du och jag när det är mörkt. Snart är det vår och då lovar jag att vi flyttar ut på balkongen. Pappa får tycka att vi är knasiga.

Innan jag rullas in till operationssalen säger läkaren att jag ska tänka på något som ger mig sköna drömmar. Jag tar med mig bilden från när vi pratade på Skype igår. Pappa som låtsas bita dig i armen och pussar dig. Lilla skutt, eller lilla skutte som du säger, på nattlinnet och hur du hoppar i soffan. Jag vill också bita dig i armen. Känna din lukt. Jag vill vakna igen. Diset kommer och bär mig bort.

Mamma ska åka bort

Vi leker med Pippidockan som jag sytt till dig. Plötsligt lutar du dig ner mot Pippi och håller henne i axeln. Din mamma är i himlen Pippi, eller hur? Du tittar frågande och intensivt på henne. Ja, svarar jag med Pippis röst. Jag fortsätter dit där benen inte bär. En myr där mossan sjunker ner och marken inte känns. Det blir kallt. Blött. Osäkert. Sedan kommer jag att vara där med Pippis mamma säger jag. Vi kan bli kompisar hon och jag. För jag har fått lära mig att det som gör barn som förlorar en mamma eller pappa eller ett syskon mest oroliga, det är att den som dött ska vara ensam där i himlen (eller vad man nu tror händer efteråt). Så jag vill börja berätta en saga för dig om att jag har det bra sedan, så du inte ska oroa dig för mig. Vad som än händer är jag säker på att du inte behöver oroa dig. Säker på att jag har det bra. Eller att det som varit jag har det bra. Är en del av något större och annat. Inte här. Inte med dig. Men inte ensamt. Ja, jag ska också till himlen med mamma, säger du. Nej, säger jag. Bara mamma ska dit. Till Pippis mamma. Vi ska bli kompisar. Jag är ju kompis med din bästis mamma så jag kan bli kompis med Pippis mamma sedan. Jag vill ge dig en bild av att vi kanske dricker kaffe där upp sedan. Dansar eller åker berg och dal-bana eller vad du nu vet och föreställer dig att jag och bästisens mamma gör när vi ses.

Jag hoppas att det inte händer nu. Men det jag ska göra snart – plocka ut en bit av en av alla tumörer för att testa vad den inte tål – det innebär risker. Jag har fått cellgifter. Jag har cancer i hela kroppen. Det är inte bra att bli nedsövd och opererad. Kanske behövs det inte. Kanske kan de nå en tumör i alla fall. Det vet jag inte än. Men om jag inte kommer tillbaka nu. Då hanns inget mer med. Och vad ville jag då säga? Som jag inte sagt eller gjort. Finns det något jag kan lägga in i dig som stannar kvar? En kram till. Att du somnar med din arm om min hals. Att vi bråkar om vilken mössa du ska ha. Att jag hinner steka en omgång plättar till att ha i frysen. Jag ska göra iordning en liten låda med mina bästa saker. Viktiga minnen för mig. Ledtrådar om mig. Jag ska försöka hinna läsa in en av mina favoritsagoböcker till dig. Och jag vill säga till dig att jag har det bra. Att jag tror att du kommer ha det bra. Att världen är en bra plats. Man kan inte tro det ibland. När rasister sitter i parlament, när människor tjänar pengar på att utnyttja andra, när ingen säger emot. När hjärtan brister, när man ångrar sig, när det är tungt. Men det är den. Leta reda på en fin plats och se miraklet som är. Ljuset, de växande stråna och blänket i vattnet. Ställ dig på en tågperrong eller en flygplats och se människor som tycker om varandra träffas igen. Läs saker av människor som engagerar sig. Som bryr sig om att försöka. Jag ville ge dig den gåvan. Livet. I den här världen. Det har jag i alla fall hunnit göra.