Sorgligt

Jag tittar efter. Ser vem som läser det jag skriver till dig Snorpan. Det är många. Många tusen. Jag följer efter. Ser vad de skriver om det jag skriver. Om oss. Dom gråter. Dom säger att det är sorgligt. Plågsamt. Ångest. Ont i hjärtat. Andra säger att dom ändå är glada. Att dom tänker på sitt liv på annat sätt. Kramas mer. Surar mindre. Lär sig något.

Det känns svårt att läsa om andra som sörjer vårt liv. För även om det är sorgligt så är det annat också. Just nu är vi lyckliga. Just nu är vi tillsammans. Du ringer bästisen på låtsastelefonen, säger att hon ska komma idag. Jag smsar bästisens mamma bakom kudden och vips dyker hon upp i eftermiddag. Din värld är magisk. Du har påhittade kompisar som bor bakom soporna i köket. Ljudet av ditt skratt från igår när vi duschade ringer i mina öron fortfarande. När du försökte göra som jag och spotta en lång vattenstråle. Du svalde säket en halvliter vatten och skrattade och skrek så du kiknade. På jobbet igår skrev jag med Lia. Tätt ihop framför datorn, Halvgott kaffe och franska kakor. Roliga saker att tänka och skriva på. Jag får jobba med mina bästa vänner. Jag vill inte att arbetsdagen ska ta slut. Och sedan när jag kommer hem kommer jag hem till dig. Det är ofattbart bra just nu. Samtidigt. Våra dagar är inte svarta. Alls.

BUP

Vi går på BUP. Din pappa och jag. Sedan blir det du och pappa. Vi går dit för att förstå hur barn reagerar på sorg och saknad. För att få hjälp att förklara det oförklarliga som sker. Att du inte kommer få plocka blåbär till mig när du blir stor. Som du säger. Eller att jag inte kommer att bli en gammal tant som dricker kaffe. Som du säger. Att den som burit dig i sin mage och lovat evig kärlek ger sig av för att inte komma tillbaka.

Ibland är det bra på BUP. Att säga att mamma äter medicin och att man tappar håret av medicinen. Att mamma går till doktorn som ger henne medicin. Vi lär oss hur man berättar så att du förstår. Att inte säga att mamma är sjuk när jag ser helt frisk ut. Men ibland är det inte bra. BUP är ju något man oftast vänder sig till när man har problem. Inte innan problemen kommer. Därför blir många delar av vårt samtal helt absurda.

BUP-damen: Har du som är pappa någon egen stund ibland när du och Snorpan gör saker tillsammans?

Pappa: ????

BUP-damen: Ja, ni kanske någon gång läser en bok eller går till parken?

Pappa: ja varje dag. Vi är ju liksom en familj??

BUP-damen, lätt misstrogen: För det är ju vitkigt att ni lär känna varandra också. Man kan ju också tänka att Snorpan kan få vara med när du lagar mat eller går och handlar?

Vi: ???? Var skulle hon annars vara? Och Snorpans pappa har ju varit föräldraledig lika mycket som Snorpans mamma.

BUP-damen: det kan ju vara svårt att hinna med sådant när man jobbar och har mycket aktiviteter.

Jag tänker att vi slösar tid. Och att det verkligen är så att många familjer har det mycket svårt. Jag kan inte föreställa mig hur vi skulle bära oss åt för att inte låta Snorpan vara med när vi lagar mat, eller hur man inte skulle ha tid att gå till parken. Läsa. Det är ju liksom själva uppgiften vi sysslar med. Att ta hand om barn. Vi är en småbarnsfamilj. Men många andra har det kanske inte så. Ensamstående. Dubbelarbetande. Låg inkomst. Hög hyra. Ingen energi. Trista känsroller där pappor dyker upp ibland men inte mer. Om mamman försvann då. Och man blev lämnad ensam med en pappa man knappt kände. Men vi måste lära BUP-damen att vi är en annan sorts familj. Vi vill inte prata om självklarheter. Vi vill prata om det vi behöver. Varför måste allt passas in i en standardmall av problemfamiljer? Varför måste varje familj bli en ”sort” och inte en familj när man går till BUP. Kanske passar ingen in i den där sorten egentligen. Kanske sitter alla där och får prata om lite fel saker. För att ingen egentligen lyssnar, även om dom vill väl. För att dom redan bestämt sig hur det är.

Vi åker iväg för att göra något roligt. Kommer plötsligt ihåg att vi har möte på BUP vid lunch. Ringer och avbokar. Just nu behöver vi varandra mer. Mer nu. Mindre framtid.