Morgonmemory

Jag ska gå till jobbet. Sitter i soffan i skrynklig pyjamas med en kopp thé när vi tittar lite förstrött på Bolibompa. Jag säger att jag måste klä på mig nu. Jag kan inte gå till jobbet i pyjamas ju. Nej men du behöver inte klä på dig, du kan ha pyjamas när du leker med mig. Säger du och ställer dig i dörröppningen till ditt rum. Kom mamma. Kom och lek med mig. Jag tänker på några saker jag ska göra på jobbet. Sedan följer jag med dig. Du tar fram memoryspelet och vi spelar en oebgriplig variant där man får öppna massor av bilder men du verkar ändå tycka att målet är att hitta två likadana. När du hittar ett par utropar du: Samma! Och så får jag paret. Och en kram. Och en puss. Sedan går du tillbaka till din plats igen. Ute är det frost på varje liten gren och en vit dimma som kryper in överallt. När vi går till förskolan ser jag på klockan. Den har märkligt nog inte blivit mer än den brukar vara när jag går till jobbet. Som om vår stund med spelet varit ett kryphål i tiden. En extra stund vi stal som ingen såg.

Jag tänker ofta på tid. Att den går snabbt ibland och långsamt ibland. Att om jag bara satte mig och stirrade i en vägg skulle den gå oerhört långsamt och mina sista månader skulle kännas nästan oändliga. Men om vi gör en massa saker tillsammans går den snabbt. Flyr mellan fingrarna så att jag nästan inte hinner se den. Veckor dagar timmar försvunna för alltid så snabbt att det knappt hände. Men inte i morse. Den långa stunden tog ingen tid alls. Tiden är aldrig konstant men hur hittar man rätt för att få den att räcka så länge som möjligt?