En annan sorts doktor

Det finns en annan läkare. I ett annat land. Med andra metoder. Andra idéer. Min journal har översatts igen. Till ytterligare ett språk. Du ska inte tro att jag inte gjorde allt. Inte uttömde varje möjlig lösning och metod. Det gjorde jag. Med den grundlighet som hela mitt forskarjag och Abbas forskarjag kunnat uppbåda. Allt Snorpan. Allt har undersökts. Detta är kanske det sista och kanske det verkligaste halmstrået eller Hail Mary’t som vi kallar det.

Jag får en Skype-konsultation med den andra läkaren. Det blir inte som jag tänkt mig. Sjukvårdstorpeden är bortrest men jag har känt att jag fixar det här själv. Min relation till min vanliga läkare är körd i botten men det här är något nytt. Uppkopplingen i det andra landet fungerar först inte. Jag ringer sekreteraren flera gånger som ringer läkaren. Till slut kopplas det upp. Det är helt surrealistiskt. Han har influensa och ligger till sängs i hemmet med datorn i knät. Han har en mancold. Hostar och snörvlar. Pratar med mig som om jag vore vem som helst men inte en döende patient. Yrar om nya nanoteknikbaserade behandlingar. Tumörmarkörer. Läkemedelsföretag. Kliniska studier hit och dit. Han har kanske läst min journal men har den inte med hemma. Ber mig sammanfatta. Mitt i säger han att jag ser så ung ut. Frågar om jag har barn. Han har ett precis lika gammalt. Frågar vad jag forskar om i jobbet säger att han hoppats att jag var biolog. Säger att i Stockholm delar man ut Nobelpriset – med lysten blick. Men han ger också klara riktlinjer om vad som kan göras för min del. Han är rakt på sak. Men helt osammanhängande. Hade min sjukvårdstorped suttit bredvid mig hade vi inte kunnat låta bli att skratta. En liten hund hoppar runt och skäller hos honom. En blåvit tekanna på ett bord täckt av näsdukar. Radiumhemmet har aldrig känts längre bort. Å ena sidan: är det här helt respektlöst. Å andra sidan: spelar det ingen roll. Han vet vad han pratar om och han är så mycket mer mänsklig att min vanliga läkare framstår som en sociopat. Jag ringer torpeden efteråt för att rådgöra. Det handlar om massor av pengar. Eviga processer mot Försäkringskassan kanske. Och inget löfte om en räddning. Men om ett bättre liv där jag får dö av min cancer istället för av biverkningarna som Radiumhemmets behandlingar kommer att ge. Redan från dag 1 kommer Radiumhemmets föreslagna behandling att döda delar av mig som aldrig kommer att komma tillbaka. Det här kan rädda mitt nuvarande liv och jag ett tag till. Vem vet om det till och mer ger fler månader och dagar. Fler av dina kramar och dina skratt. Kanske. Alla kanske är bättre än de inte som Radiumhemmet utolvar med säkerhet.

Torpeden sitter fast i ett bergsmassiv med en buss långt bort. När jag hör hennes röst och vårt samtal som liksom hörs lite i rundgång så att jag hör även mig själv i luren slår det mig. Han må vara spritt språngande galen den andre läkaren, men det betyder inte att han inte är bra på det han gör. Om de som bedömde mig som den mest lämpade för jobbet, som utnämnde mig till docent eller som ansåg att torpeden och jag skrivit det bästa på länge på fältet vi arbetar, om de hade  sett oss jobba. Då hade de kanske inte bedömt mig på samma sätt. Om de sett oss bli lulliga på pinot gris under lunchen på en strand för att sedan gå och gräva ned oss i tunga teorier skulle de undrat. Om de där människorna på chefsutbildning sett mig förbereda min kurs iförd mysbyxor i varierande yoga och balettposer skulle de också ha undrat. För att inte tala om studenterna om de sett mig sitta på träningscykeln och rätta tentor. Men jag är säker på att alla gör det. Alla som kan jobba hemma. Alla som har jobb där det krävs kreativitet och mod att spränga vallar. Men oftast döljer man det för andra. Man kan vara hur briljant som helst – och samtidigt verka helt snurrig. Jag bestämmer mig för att det var just det som hände här. Att jag fick se det man vanligtvis inte ser. För att han är prestigelös, för att han inte har något att bevisa för mig, för att han inte bryr sig, för att han tycker det är roligt eller för att han inte kan hjälpa det. Vad vet jag. Men den som arbetar med de beprövade metoderna för att bekämpa spridd cancer har redan givit upp. Det har inte han.

Men vägen till en behandling där är lång och komplicerad. Fråga mig inte hur det går. Jag har ingen aning. Och jag vågar knappt tänka på det. Skulle det inte gå skulle mina steg mot Radiumhemmets palliativa vård vara de tyngsta och svåraste jag tagit. Jag vet inte ens om jag skulle klara det.