Smärtan

Tredje reikibehandlingen. Jag får så ont av att ligga ner att jag måste byta sida efter halva tiden. Istället för att vara sådär oerhört behagligt är det knöligt, ömt och besvärligt i kroppen. Han frågar om det känns mer eller mindre efter att han har haft händerna på en plats. Jag vill säga mindre men det känns bara värre och värre. Han frågar vilken form smärtan har. Hur den ser ut? Trasslig och spretig och lång svarar jag. Han frågar vilken färg. Lila? Kanske. Till slut gör det så ont att det känns som om jag vill kräkas. Jag tänker att jag hamnat i ett dåligt läge. Precis när jag tänker säga att jag inte orkar mer, att jag måste sätta mig. Då tonar den bort. Utan att jag rört mig en millimeter. Utan att han flyttat sina händer. Pang säger det igen och jag är på en annan plats. Den här gången en plats jag tänker ganska ofta på. Utsikten från en kyrkogård. Det är en sjö med vass. Den borde vara frusen men det är höst där jag hamnar. Kaveldun som står stilla och vissnade blad som rasslar. Min mormor och morfar är begravda där men från min plats ser jag det inte. Jag ser sjön. Utsikten. Lugnet. Det stora trädet som står där dom sover.

Han frågar om jag tror att min smärta vill säga någonting. Jag säger att jag inte direkt tänkt på det så. Att jag tänkt på smärtan med hat. Avsky. Något jag vill fly från. Döda. Han säger att man kan se på smärta på olika sätt. Antingen så. Eller som en del av en själv. Det ena behöver inte utesluta det andra säger han också. Inget är fel. Det är bara olika. Han säger att han tror att min rygg tagit hand om en massa smärta från resten av min kropp. Att om jag haft ont på alla ställen jag borde haft ont så hade jag inte orkat upp ur sängen. Ont i magen, hjärtat, huvudet. Nu har ryggen tagit på sig det. Mitt ondaste sitter i låret. Låret som domnar bort när jag springer. Som väcker mig med pulserande värk varje natt. Där det som ser trassligt ut sitter. Han lägger händerna där och frågar om jag tror att smärtan säger något? Jag vet inte vad jag ska svara. Känner mig halvt fånig. Halvt kass som inte kan höra vad min kropp vill. Jag gråter för vassen vid sjön utan vågor. För att min mormor är död. För att jag inte har ont just nu. Jag säger att jag tror att benet säger förlåt? Eller är det jag som vill att det ska säga förlåt? Inget känns logiskt. Efteråt säger han att ibland måste det bli värre först innan det blir bättre. Att den här gången mötte och delade jag min smärta med de stackars kroppsdelar som bär den annars.

Dagen efter träffar jag smärtläkaren på KS. Jag har tjatat till mig en remiss från min läkare som bara vill byta till morfin. Jag har fyllt i papper och ritat på en kropp var det sitter och vilken sort det är. Om den är utmattande, förfärlig eller irriterande denna smärta. Han rullar kalla, varma och vassa föremål över mitt lår. Det tar mindre än en minut. Efteråt säger han att det är klassisk tumörsmärta i ryggen. En massa tumörer i lymfkörtlarna men hjärnans karta över kroppen är inte så detaljerad. Så den chansar på ryggen. Ryggen får bära de andra delarnas smärta säger han. Han också. Benet är något annat. Något helt annat. Det är en trasig nerv som gått sönder då jag varit sövd. En klassisk skada vid livmoderhalscancerbehandlingar. Den har ett eget namn den där nerven för att den ofta råkar illa ut. Jag kan peta i mig Alvedon och morfin och ipren tills jag storknar. Det hjälper inte, det behövs andra läkemedel mot nervsmärtor. Han skriver ut. Säger att jag inte borde kommit hit på remiss, det är onödigt för din läkare borde om hon haft tid kunnat ställa den här diagnosen själv. Men det har hon inte gjort. Hon har inte ens försökt. Hon har direkt stirrat på skärmen och letat recept på starkare men samma sort som förut utan att lyssna på hur min smärta ser ut eller var den sitter. Plötsligt är det logiskt. Den sa väl förlåt för att den faktiskt var helt oskyldig denna smärta. Hela kroppen medvetslös och försvarslös. Ingen muskel som kunde spännas för att skydda när nerven hamnade i ytterläge och brast.

Förlåt tillbaka.